nummer tvåhundratre

solskenskyssar

kom, håll om mig i gräset

våra spår i daggen

avtryck av kärlek

friheten inuti

friheten du ger mitt inre

det som håller oss fast

är världen

dessa sjuka krav

jag vill inte vara

någon del av

samhället

en fri människa

begreppet finns inte

för oss under 18

de talar om alla dessa

"valmöjligheter"

men de leder alla ut i samhället

för att vi ska tjäna det

(sedan några fler arga meningar och ett hårt ratt i skrivboken. frustrationen var total där ett tag)

nummer tvåhundratre

verkligheten blir så påtaglig
omtumlande och kvävande
vad gör jag här?
detta hör mig inte till
apatin klär mitt ansikte
men inuti dansar
känslorna omkring
spränger
yttrar sig inte
(mer än svarta ord på vitt papper)
jag är inte bättre än någon
bara drömmer om något
annat
den rätta sidan av kontrasterna

nummer tvåhundraett (skolarbete)

WINTER

oceans of white

no escape

like blindness

absorbing your consciousness

enligthens you during the day

and without love,

every night would be black

like falling

in a bottomless well

pitch black

and no hands there to comfort

but I’m not alone now

not this winter

your warmth is here

and your red cheeks

dots of color

along with your footprints next to mine

footprints of love

AUTUMN

dramatic colors of fall

-shiver

my cells inside

are like the leaves dancing

is it a fall?

the fall of summer

of life

and joy?

why is it then,

that my body and mind

are more filled with love

than any summer

than any day awaken by birds

and overwhelming winds of flower perfume?

so, the nature’s red fills me up

and just like nature is filled

with the color of love

so am I of pure love

SPRING

springtime

does it even exist anymore?

is that gray scale still there?

the difference between

summer and winter

warmth and cold?

or is it a blur

a confusion of feelings

nature doesn't know what to feel

and so

it mixes

SUMMER

bathing in sunlight

with those beautiful birds singing

you'll come and

overwhelm me

those weeks apart

we'll make 'em up

soft warm skin

hair standing up, glowing, on our arms

and your awakening face

smiles at me

with a gloria of shiny hair

all around

and our pulses will meet

in our hands

fingertips

they're so alike

fireflies during the night

flying up up

'til they disappear

in the dark

give life to the sun

nummer tvåhundra

ack nej vet du vad,
nu måste jag falla i sömnens härliga
tidsmärkliga träsk.
där rinner tiden på snabbt,
vad som i vaket tillstånd är en oändlig tung,
men ofta så vacker,
längtan,
är i sömnen stilla.
tiden spelar där ingen roll och
när man vaknar igen är
kärleken så mycket närmre
tidsmässigt.
ty närme hjärtat kan den ej komma.

nummer hundranittionio

snön vill dansa

som våra hjärtan

inte sitta fast

men solen försöker

desperat

smälta bort

'och du platsar inte

inte runt människornas

uppvärmda kroppar'

tröttheten

blindheten

som ett hav av snö

vi kan inget se

det är inte ens en smitta

den finns där

du kan inte

undkomma

inte en tisdag

hundra nittioåtta

det är meningen

att jag skall skriva engelska dikter

om årstiderna

det är meningen att jag skall

lära mig elektrokemi

jag kan inte skriva på kommando

'it's this writing cause I have to that blocks me'

eller läsa om saker som är mig

ointressanta

som gör ont i mig

nummer hundranittiosju

jag är ingen envis person
inte alls

nummer hundranittiosex

Fyra tv-program jag brukar se: medium
Fyra saker jag gjorde igår: kysstes, kramades, lyssnade på elliot, åkte kvällståg med harry martinsson
Fyra saker jag längtar till: ida ida ida ida. onsdag alltså. (och way out west)
Fyra saker som står på min önskelista: gitarr, de sista murakami-böckerna, iron&wine-skivor, skånekort
Fyra saker jag avskyr: avstånd, jordbruksministern (eller han är mest fånig), att köttätande existerar, nej jag vill inte avsky mer så det gör jag inte avskyr jag ens någonting?
Fyra saker jag tycker om att göra: ida, film, läsa, promenad
Fyra saker jag åt i går: köpt smoothie, frukt, smörgås, astrid&apornas carbonarabitar
Fyra bloggar jag utmanar: men jag smygläser ju..............

nummer hundranittiofem

myllrande myror
ur munnen
på tåget
arbetare
mummel och rullande väskor

vi stilla
som den fasta punkten
rör dig inte från bänken
och kyss mig igen

ut i väntsalen
myrorna bär på redskapen
för att hålla världen
vid liv
försvinner
ut

vi betraktar
på avstånd
talar ej om dem
vår värld

tillbaka
man ser ingen skillnad på dem
men vi vet
att det är nya myror
de ska sväljas
in i tågets system
hålla det vid liv

och nästa tåg sväljer mig
sliter mig från
den riktiga världen
den som blivit mig
verklig
vår

nummer hundranittiofyra

fåglarna talar med varandra
i trädkronorna ovanför mig
nattmusik
undrar vad de talar om
tryckande tystheten, jag valde den själv, på tåget
byts mot kra kra
leende
och orden skjutsas iväg
direkt
till dig
djupet inuti mig
kärleken

nummer hundranittiotre

dansa så långt illamåendet tar dig

nummer hundranittiotvå

det var som att plantera syrenbuskar igen
visdomen

nummer hundranittioett

om jag hade bott på island hade jag haft så himla många islands-problem
ha ha

nummer hundranittio

jag tänkte på något jag kommer bara inte ihåg vad

nummer hundraåttionio

jag saknar
solen skiner
hela lägenheten badar i ljus
förvåningen när jag vaknar
inte brukar det vara
så ljust

nummer hundraåttioåtta

jag har slutat leva i framtiden
nuet är inte hemskt längre
det är inte dött
inte bortkastat engagemang

visst
just den här minuten
är mig ingenting
den är en väntan
en längtan

inför helgen
när jag får träffa mitt uppvaknande
hon som gjort nuet värt

och i ett längre perspektiv
om några månader
till det enkla
då planeringar inte krossas
faller platt
av ja
...

men jag lever inte
som förr
flera år framåt

då jag inte såg något som helst
meningsfullt i läget
jag då befann mig i
åldern, platsen
platsen är helt utan mening nu, men jag har tillflyktsorter

jag tillförlitade då hela min existens
på framtiden
vi kan säga
framtiden

på det goda den skulle föra med sig
inte kunde jag tro
våga hoppas
på att jag endast
ett år framåt
skulle vara i den framtid
jag så länge längtat efter

ja du gör mig levande

nummer hundraåttiosju

det är morgon jag vet inte hur jag ska formulera det jag kom på förra natten som är så sant så fint men jag vet inte hur jag ska formulera det jag försöker...

Känslan:
lever i himlen långt ovanför
allting
jag svävar
dansar med vindpustarna
det är inte mina tårar ni får över er när det regnar
jag gråter inte
bara en dag i kojan (och i soffan på måndagen)
jag bor där ni märker mig inte
ens om ni försöker
jag är lycklig
det är lyckan som lyfter upp
mig
som ger molnen kraft
att bära mig

Fakta:
jag bor precis som alla på jorden
ingen verkar vara lycklig här
inte konstigt känslan är som ovan
att lyckan söker
tillflyktsorter
fast när jag är med dig då drivs jag här på jorden

nu glömde jag något jag skulle skriva.
just det.
kärleken gör mig lycklig
den tar inte bort de andra problemen nej
men lyfter upp dem
eller lämnar kvar dem när jag är uppe och svävar
två kvällar i rad var
hemska
som förut fast om andra problem
men de blir inte lika kvarstående
när kärleken gör mig lycklig

svårt att sätta i ord
jag är trött

nummer hundraåttiosex

lite såhär:
skjut mig idag

men sedan tänker jag på ida
och då försvinner det där

jo
det är så på riktigt

nummer hundraåttiofem

känslan man får av you will you will
eller hela lifted

den känslan är jag
fylld av

oviljan
som jag inte riktigt vet var jag ska lägga
och egentligen

vet jag inte ens varför den är här
den promenaden
som igår fick mig att tänka på där

får mig alltid på fel humör
någonting dyker upp
grubbel grubbel.

en stark lust av att lyssna på lifted
bara kom över mig
och känslan lägger sig tillrätta
bäddar ner sig
i mina känslotrådar

spinner

som var söndag
tänker jag nu
'kaffet'

säkerligen koffeinet
som rusar runt

för känslan,
du hör inte hemma här

inte längre

förr
då var du vardag

ditt hem var i mig då
röda hav och salt vatten

rann ur mig då

men lyckan bor i mig nu
så sjas iväg med dig

fast jag sjasar ju inte
jag lyssnar ju på lifted

snart ringer du
och då kommer känslan rinna av mig
som vatten på varelserna i kanalen

nummer hundraåttiofyra

och jag kom att tänka på
något annat
det rann iväg
hann före mig

försökte
nästintill desperat
komma ifatt
stanna, jag skall inte
...

nummer hundraåttiotre

Kom att tänka på min kontaktperson. Som jag hade under några månader på stället jag kallar där. På de frivilliga samtalen ute i trädgården. Hur hon närmade sig mig. Den enda. Och hur jag tillät mig bli så hjälplös. Så svag. När hon for iväg på semester, hela min värld brakade samman. En vecka av skip-bo och sjuan med Monica och de andra tanterna. När hon återvände var det försent. Inte ville jag fortsätta läka, jag kände det som att hon svikit mig. Komma tillbaka sådär, brun och lycklig. Semester från depressionerna. Det var inte rätt, kom inte till mig och försök få ur mig någonting igen.

Men före det, jag ska gå tillbaka till då det var fint. När hon, första dagen, frågade "vill du veta något om mig?". Det kom som en chock, ska jag prata med någon inom vården om hennes liv? Varför vill hon dela med sig av det? Ah, hennes mjuka röst. Hennes mjuka sätt (okej jag saknar henne).

Det hörde till att det var sommar, hela klimatet överallt ändrades. Hur hon pratade om sin trädgård, om sina barn och sin man. De rustade upp växthuset till mig. För jag hade ju inga intressen. Vi for till Solhaga, tomatplantor och gurkor och purjolökar. Jag kände skuld, här betalar befolkningen skatt för att jag ska få ett växthus. Och hur kommer detta hjälpa mig? Det gjorde det inte.

Värmen utomhus, jag ville ändå inte ta av mig tröjan. Kommer ihåg hur G hade dragit upp tröjärmarna, och visat, för att jag skulle våga. Hur 'vad hon nu hette' kom och sa att så gör vi inte här, håll det för dig själv G. Hon var söt, jag följde med henne bortom synhåll när hon rökte. Det var ett billigt märke jag aldrig hört talas om. När vi kom tillbaka sa de åt oss, "håll er inom trädgården". Hon öppnade upp mig. Men efter en eller två veckor var hennes behandling slut, hejdå hejdå, jag drogs igen som en blixtlås igen. Vilken förmåga hon hade egentligen, komma och vara påträngande. Så mycket att jag tillslut gav efter och fick en vän. Men jag var rädd, ville inte visa för personalen att hon fick mig att tala.

Hon var snäll, varm mot alla. Talade ju med A också, hon som hängt sig. Då fick jag en chans att tala med henne, det kändes så fint. Vi satt där, A i sin fåtölj, vi på golvet. Ilsken som få, tårarna rann. Jag och G tröstade, jag spelade Bright Eyes från min mobiltelefon.

De tunga stegen närmade sig. Slow-motion. För varje steg blev ångesten kraftigare. Klamp klamp hördes det, gulp gulp inuti mig. Och handen på axeln

nummer hundraåttioett

den kliande oron
som trycker i hela kroppen
det gör ont att vara så långt ifrån fysiskt

nummer hundraåttio

oron

nummer hundrasjuttionio

om mindre än elva månader vet jag metaforen
I'm pretty damn sure

nummer hundrasjuttioåtta

need no superman
got you

nummer hundrasjuttiosju

alla kroppens celler springer rundor
var det fjorton?
märkena, lyckonumret
vi är molekyler
två stycken
delar av andra
men i vår är det bara två stycken
vi

de springer rundor
spränger inuti
en såpbubbla
den starkaste du kan tänka dig
och kärleksfärgade filurer
trycker på
tänk dig deras stora seriehänder
eller som mumin
i de flygande såpbubblorna

så är mina celler

nummer hundrasjuttiosex

eldkropp?
lyckokapsel?
tillit?
kärlekseld!

nummer hundrasjuttiofem

jag skulle vilja bosätta mig i ett badkar. så som jag gjorde när jag var liten. fylla det med täcken och kuddar. leka en stund. sedan drabbades jag av tristess och lämnade mitt bo. men jag skulle ta med mig en låda fylld av böcker nu, en radio inställd på program ett och en musikdosa med oändligt batteri. och såklart ida. där skulle vi bo i vårt badkar, kalla det lilla bo och kramas.

nummer hundrasjuttiofyra

torsdagar är förbryllande. de beter sig som fredagar och den stora besvikelsen när det inte är lördag efteråt är alltid lika stor. ler åt lille mats.

nummer hundrasjuttiotre

det blir ingenting av med scanningen, det fungerar inte för mig. så det får bli datorskrivet åt er. dubbla parenteser är tillägg

okej
ligger med huvudet
i fotändan nu
försöker skriva
långsamt
sakta ner känslorna
eller tankarna
men bara nu,
nu när de är dåliga
när de river upp
tung andning
men inte rätt nu
letar efter orsaker
missade tabletten imorse
kapslen av lycka ((av balans))
koffeinet rusar
upp fel kemiska
känsloämnen i
hjärnan

ser framför mig
neonrör, som för
signalerna i
hjärnan
oändliga ledningar
starka,
hispiga färger
det är när de
har dessa färgerna
ångesten kommer.
pasteller, mjuka
lugna färger,
det är dem vi söker
då är allt frid
inuti
kärleken är inte
pasteller
men inte heller neon
den är tillåten hispighet
speciella uppbrusande
signaler
och den äkta kärlekens ((här fick jag sms av min kära))
ord
lugnar mer än
någonting annat.
ångesten som var
så djävulsk
alldeles nyss,
bara tre fyra låtar
sedan
är nu ersatt
av längtan
saknad
den här lugna skrivtakten
kommer sig
nästan naturlig
nu
om jag någonsin
blir skicklig nog
att föra en bild
från huvudet till
ett papper, hoppas
jag att bilden av
en ångestfylld
hjärna finns
kvar. den är
vacker som bild.

det gamla tankesättet
försöker smyga
sig på lite nu,
det som säger
åt ångesten att
komma tillbaka,
att stanna.
eftersom att jag
ju tycker det är
vackert
med en tonårstjej
i förtvivlan.
om jag kämpat,
då jag satt och såg
djupa sår öppna
sig, som en spricka
i jorden och ett hav,
ett hav av rött
rinna fram.
först försiktigt
sedan strumpan omlindad
som stopp.
men om jag kämpat
om jag bortsett
från synen
av scenen som i
en bok
eller en film
av van sant
om jag inte romantiserat
och satt mig själv,
eller min kropp,
i huvudrollen
kunde jag stått emot.
men i min omognad,
i min tonårsförvirring
hade jag ännu
inte upptäckt
orden.
deras förmåga
att skapa en
verklighet.
som fysiskt inte
påverkade någonting.
istället för att
skriva
om det jag tycker
är så vackert
utövade jag det
men eftersom att
det var tvunget
att bli min
hemlighet
mättade det mig inte.
jag kunde inte få
något gensvar.
ingen såg, ingen kunde
se (jag visade ju inte)
det jag föreställde
mig uppifrån, och
inzoomat på
ögonen fyllda av
tårar,
det bevarades inte
i ord
eller vackra fotografier
filmer.
det enda kvar
som bevis
är ärrvävnad
och mina minnen.
som jag nu har
ett så stort förråd
att skriva om.
jag behöver inte
hitta på, inte skapa
nya scener
på ett långt tag.

ikväll har jag kommit
underfund med
två tre år av mitt
liv.
och som orden
börjar ta slut
för kvällen
kommer sorgen
förvåningen
men sorgen så...
tankarna har lekt
i mig förut, ja,
men först ikväll
har jag insett
anledningen
till min fascination
(här lämnar jag
tankarna åt mig
själv, då det inte
bara rör mig)
kunde aldrig
känna mig klar
en längre stund
nästa natt
var det dags igen

tänker nu
att jag vill ut och
hjälpa hela
tonårsvärlden
men jag vet
själv,
att jag inte
kunde hoppat
äver dem episoden
och den gör inte
ont i mig.
det enda som hjälpte
mig då,
var
de röda haven
och tankarna
om dem som en bok

nummer hundrasjuttiotvå

det var flickan
flickan som hängde sig
hittades
av sin pappa
i sista sekund

flickan som blev blind
med blåmärken format
som en ring
runt halsen

som satt med huvudet i händerna
nedåt golvet
hopkrypt i sitt knä

som var mullig
så söt
hon log

hon såg färger
kommer ihåg
när jag
satt i ena skolrummet
nicklas höll upp färgade
papper
i luften
hon gissade
hörde henne skratta
fascination växte i mig

(jag skrev för ett halvår sedan? vet inte.)

nummer hundrasjuttioett

så mycket jag fick reda på igår kväll

ska scanna

nummer hundrasjuttio

vad är det i mörkret, 

som får dina sinnen att darra så?

där tio steg till

kräver en stor övertalningsförmåga

hos dig själv

in i dimman

till det som inte är kristallklart

eller är det i hjärnans skrymslen

och veck?

faran ligger

halsduken

faller ner

dunsar mot armen

de fyrtioåriga punkarna

är inte längre bakom

ingen människa i sikte

nummer hundrasextionio (okej jag ska sluta nu)

texten nedan är ur pontus lundkvist okända djur

Förra veckan knackade det på dörren och då stod det ett lesset rådjur där utanför som hade fått en sticka i foten. Jag tog bort stickan på rådjuret och sen sprang rådjuret in i skogen. Några dagar senare stod det en stor skål frukt på trappan. Då förstod jag att det var rådjuret som samlat ihop den frukten för att tacka mig. Där ser ni att det lönar sig att hjälpa djuren.

(han är vegetarian)

nummer hundrasextioåtta

(texten nedan är från pontus lundkvist okända djur)

19:12

Och idag gick jag upp tidigt för att sätta mig och skriva ett förord. Ja då gick det såhär: hm, tänkte jag, jag behöver kanske lyssna på lite musik så jag får inspiration och så satte jag på lite musik och hörde en bra låt och så tänkte jag hm jag kanske ska försöka ta ut den där låten på gitarr FAST JAG INTE KAN SPELA GITARR och när jag satt där och försökte så råkade jag oavsiktligt ta ut Mongolid med Devo i stället så då satt jag och spelade den istället och började sjunga med allt mer mongolid röst och allt mer cp-skadade anslag på gitarren och allt färre anslag och till slut satt jag bara lutad över gitarren och lät som ett cp-skadat mongo och när jag tittade upp hade det gått flera timmar så då gick jag ut och rökte. Varför blir det alltid såhär?

(ahh så bra)

nummer hundrasextiosju

jag tycker om ordett befängt. men jag vet inte varför. det rör om någonstans i mig.

nummer hundrasextiosex

(nedanstående texter är av pontus lundkvist okända djur)

"Alla tårarna han inte gråtit hade åkt in i hans hjärna och bildat små sjöar och flodlandskap som fått krokuslökar att ruttna och små båtar av frigolit att segla omkring, felnavigerade efter hålen i skallbenet där hans sista hårstrån suttit och små grodor att undfly en vattnig grav ner i hans kinder och nacke"

"... Idén att man ska behöva betala för att bo någonstans är i grunden befängd. Vänlighet utan ekonomiskt vinstintresse är revolutionärt."

nummer hundrasextiofem

myggsprej
den klibbiga omfamnande
känslan av
knott
de tycks bli fler
när vi tänder brasan
doften av myggsprej
som blandas med
rök
de små kropparna av eld
som flyger upp
blir del med himlen
dansanta rörelser
kliandet i hårbottnen
överallt
kalla kläder
doft av fukt
med blicken ut över sjön

nummer hundrasextiofyra

sömnen lockar mig inte längre. har spelat ease down the road och hide away på gitarr, är mest glad över motbevsningen av min tro att jag aldrig skulle kunna spela gitarr. det är fint. boken är fin. fantasidjur skapas i mängder, familjen sängland växer. också fint. tröttheten är här och lurar, fel ord kommer och suddas ut igen. men sova nej nej.

nummer hundrasextiotre

kontraster. stillheten här skapar ångest inuti.
tystheten bedövar. datorns fläktande hörs, oavbrutet.
undrar om den är trött.
orden känns oåtkomliga.
var gömmer ni er?

nummer hundrasextiotvå

fin bok. inte alls planerat. och han är vegetarian, vilken tur jag har.

nummer hundrasextioett

men jag är så nyfiken
vill se vad som föds
när jag låter tankarna
vandra
och stanna
i åkern
på snön som spridit sig
inte orkat lägga sig helt
skapa ett tjockt täcke
även naturens krafter är ändliga
de blir trötta,
de också.
himlen
som man efter ett tag inte
kan urskilja
är det lila moln, eller mina ögon som suddar sig?
träden ser så ensamma ut.
ynkliga.

och imorgon fortsätter jag.

nummer hundrasextio

jag skriver brev.
hela tiden.
till en person just nu, hela tiden. (kärlek)
säg till om ni vill ha.
jag kan skriva till flera.

oah och emma, åkertankarna måste få vila tills imorgon, tröttheten fångar mig nu

nummer hundrafemtionio

så gamla garner
fibrerna ull? akryl? virvlar omkring
torkade

nummer hundrafyrtioåtta

och det ändrades. igen. vet inte var sprudlandet tog vägen, är det tröttheten som knuffades? men jag har några ord att skriva, blått bläck mot vitt papper. tunt. en anteckning till min påminnelse säger ORD. fint att kolla på. och, min kära är i stockholm. "debatt i samhället" kommer i höst på svt. du är så fantastisk. har något som känns som en uppgift, till emma. men en fin uppgift, som känns bra. den ska jag skriva här ikväll, datorn får komma in i familjen sängland's hus. vi är många familjemedlemmar, tror en till får komma till ikväll. nu känns det bättre igen, så snabbt det ändras. tanken på nål och tråd i deras tåliga mjuka kroppar känns fin, ger energi. har ett par sköldpaddskroppar, virkade. dem kan jag sätta ihop. åh. en kudde fick dissekeras innan, till förmån för aro. hon är fin.

nummer hundrafyrtiosju

så fint om det vore så som det känns inuti, fredag. då skulle jag åka till malmö.
och imorgon hade vi kunnat sova länge.
vakna famlande med armarna efter dig när jag inte hittar dig.
vända mig om och känna lättnaden.

'mitt humör ändras så snabbt', sa jag igår till louise och knäppte med fingrarna.
ett sms med fel ord, och allting känns tomt. eller fullt. av fel känslor.
och hemma igen, när orden rätats ut, det fanns visst biljetter, är jag så glad.
så glad att jag skulle kunna flyga.

som nu, tänker på hur glad jag är. men nästan lite rädd för att skriva det,
om en minut kan jag ligga hopkrupen i soffan och försöka
intala mig själv att 'jag är glad jag är glad detta är bara ett litet litet fel'
men nej jag är glad. på riktigt.
bon iver och wilco kommer till way out west.
och min halsduk är klar. jag har gjort den helt själv. så lång.
och du är den finaste jag vet

nummer hundrafyrtiosex

jag blir så rörd av dem i min omgivning. är bara fylld av total ren kärlek nu. franskaläraren, som nu bjuder mig på gratisbio. fjärilen i glaskupan. för att den är fransk, ja visst, men ändå. att hon tänker på det. och underbara ida, åh kan inte sätta det i ord. min fina flickvän gör världsskillnad.

nummer hundrafyrtiofem (haruki murakami)

I am always longing for his world...

nummer hundrafyrtiofyra

varva ned! utrota stressen, de snabba tankarna. söker alltid efter orsaker, varför blir matten såhär för mig? där går jag ur min roll mer än någonsin, vet inte var jag blir av. är som en betraktare, sitter utanför mig själv och kollar på personen som agerar på de mest konstiga sätt

nummer hundrafyrtiotre

Hon var övertygad om att det var den lyckligaste cykelturen i världshistorien. Några minuter, men lycka som skulle kunna fylla flera liv. Energin kändes obegränsad, farten var svindlande. Hon susade fram, Bob Dylan i öronen. Vinden slog mot ansiktet, mötte kinderna och försökte få sjalen ur sin väg, och blåsa ner luvan. Luften, åh luften. I den farten var till och med luften frisk i stadsmiljön, de annars så hårda dofterna var som bortflugna. Den strimmade in genom den leende munnen, som då och då formade ord. Ett konstant leende, ja, får henne fortfarande att le.

nummer hundrafyrtiotvå

det ljusa rummet. det enda ovanliga är att det är så vanligt, så vanligt att inga detaljer har fastnat i huvuder. förutom san fransisco-planschen. fullt av kvinnor, könet brukar inte spela någon roll. men när francoise plaza anmärkte på att vi bara var damer, kändes det fint. damer som sitter och talar utländska. tre gamla damer, livet har satt sina spår i deras ansikten. vackra insjunkna kroppar. och osäkerheten på om de säger rätt. den unga flickan, hon talade så fin, så flytande franska. lärarinnan, inte francoise, med sin femtonåriga elev. vad finns egentligen att säga om dem? ett rum med sex damer, och en lärarinna med fransk svenska, katter och hästar är gemensamma intressen. presentationerna. tunghäftan. nervositeten. lämna rummet med en hemuppgift, så fjärran för de gamla damerna. så nära för femtonåringen. hon fick culture.

nummer hundrafyrtioett

(ordagrant från anteckningarna på gränsen till sömnlandet)

Att folk skulle bli missnöjda med mig, inte har jag tänkt det på, ja om jag ens gjort det! I tröttheten kommer tankar som du ej äger till fullo. Ångesten blir kraftig och till och med det du behöver mest, sömn, känns skrämmande och du vill motstå.

Känns främmande att jag så tänkte.
Sömn vad gör du med mig?

nummer hundrafyrtio

ibland vet jag
inte vem som
talar

när orden sipprar
ur min mun
med svett över hela kroppen

för inte är det
mina ord

även om de kommer från
min mun

vem bor där
och tar över när

jag

är i kärleksvärlden?

nummer hundratrettionio

jag tycker om en plats
en plats som bara finns i sinnet
den fyller mig
får mig att längta

jag ska leta
karta efter karta
söka med ögonen
kommer jag känna i kroppen
när jag närmar mig?

nummer hundratrettioåtta

tyst här. tystheten. förutom avlägsna tvättmaskiner. och gojjornas kurr. klätter klätter. klor mot galler. knatter mot tangenterna. motorljud. det är inte så tyst. men inget mänskligt liv runt om mig. tröttheten har struntat i att tippa runt, den kom med en bestämdhet. snabbt. men jag ska inte ge efter, inte ännu. bordet i andra änden av rummet är ett kaos, ett fint sådant. böcker paket papper med svarta kringliga ord en sköldpaddehonas början på stickad kropp. vet inte hur hennes liv kommer gå, hennes skapelse görs utan beskrivning.

jag tycker mycket om p1, lyssna lyssna

nummer hundratrettiosju

när jag inte kan fara till vår värld, mer än i tankarna, far jag in i musikens. den håller till i öronen, från en liten liten maskin mest känd som ipod. jag uppslukas, det runt omkring mig får bara ett trött leende och några hastiga blickar. de tror nog att jag är ledsen, så ibland får jag tömma ena örat på musik för att samtala litegrann. då är jag beredd, då har jag valt mitt tillfälle. men ibland orsakar en oplanerad rörelse, en knuff, chock. från att vara mitt i en mening, försöka klura ut innebörden, eller vara absorberad av trummor, hörs nu skriken. de vanliga, tråkiga, allt för högljudda skolljuden. hela min tankegång chockeras av den snabba förändringen. jag är trött.

nummer hundratrettiosex

summer rain. morgonkaffet är över, snart går jag i min lugna takt, med trötthet i hela huvudet, till no. allt för mycket engagemang från deras sida, jag somnar nästan. lever inuti mig, utanför kan kvitta. så gott det går.