nummer hundrafyrtiotre

Hon var övertygad om att det var den lyckligaste cykelturen i världshistorien. Några minuter, men lycka som skulle kunna fylla flera liv. Energin kändes obegränsad, farten var svindlande. Hon susade fram, Bob Dylan i öronen. Vinden slog mot ansiktet, mötte kinderna och försökte få sjalen ur sin väg, och blåsa ner luvan. Luften, åh luften. I den farten var till och med luften frisk i stadsmiljön, de annars så hårda dofterna var som bortflugna. Den strimmade in genom den leende munnen, som då och då formade ord. Ett konstant leende, ja, får henne fortfarande att le.