can you ease my weariness
with a little kiss now on my lips

guld

du är alltid i metaforer

jag hörde om ditt missfall. orkade inte reagera. hade inget att säga. som med allt annat han sa. men jag glömde det ej. nej, jag har tänkt på det åtskilliga gånger. försökt se dig framför mig, dagen efter, och säkert med tankarna uppe i luften.

ekan

tyst. känner hur orden kommer att eka, som de ekar inuti mig. således är jag ett rum. likt kylskåpet och glödlamporna susar mitt hjärta och min hjärna. mina känslor har ett mål, ett onåbart mål, stannar och upprepas. upprepas upprepas. mitt huvud trycker litet, ännu har det för lite syre.

jag sitter i en slags eka. som den vi hade, den som låg upp och ner i sjön, med hål i. roströd och farlig. här är den kanske upp och ner, och jag kan inte komma ut. vattnet slukar alla mina ljud, jag är fuktig och kall. bredvid, utan att jag ser, finns stenen. där jag byggde en snigelborg, gjorde rum och badkar, så de inte kom ut, av snällhet. åh, förödelsen när de dog. känner bottnen under mig, minns hur den var stenig och grund, hur sanden slukade upp fötterna. minns att man aldrig blev riktigt ren om fötterna efteråt. och flytvästen.

jag har ingen flytväst nu. mina fötter kan inte torka. jag sitter här, i en upp och nedvänd eka. träet som ekan är byggd av, är tjock som betong. jag kan höra allt, ser till och med genom det roströda, men det slutar där.

det slutar där.

fragments of thoughts

coffee used to encourage my words,
now i'm astray, since that first lonely step this morning.
i always stick around a bit too long, for that last kiss, trying to make it non-existent,
always have to run to the bus.

i'm not really feeling fluorescent here
not really feeling.

det är något visst med kaffe.

sweet jane

ett evighetståg. min önskan varje resa.
lugnet är så totalt, så alldagligt och bekant.
och jag tänker ingenting. skriver ingenting.
läser ingenting. sitter bara, blickar ut.
lyssnar på lite iron & wine ibland. eller bonnie.
och håller koll på ordportalen

liv- utveckling

i&w

"if I leave before you darling,
don't you waste me in the ground"

vet min sprödhet, mina brister.
var medveten om allt livs krafter,
hur koltrasten får mitt
hjärta att skälva litet.
hur hon bringa brusande minnen upp i mig.

vet hur jag vid åsynen av dig alltid ler.
suckar av lättnad,
känner mig hemma.

www.huskropp.blogg.se

I think I'll wake you now and hold you,
tell you again the things I told you,
Behold, I give you the morning, I give you the day

saknar dig min flicka

Hard Life (av Bonnie 'Prince' Billy)

bilden kommer efter ljudet och så.

mina kinder tycker att det är lite för salt.

Stig Dagerman

"Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Hur smal blir den gyllene strimman
som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman,
och luften blir tung att andas.

Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten

Hur snart står poplarna höga
och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga
Som löv i den muntra bäcken"

i minst 2 dödsannonser sedan i fredags.
det gör så ont när de är unga.

förminskning av person

min röst var tydlig,
den kunde tysta hela folkskaror,
kunde göra de uttalade orden
rättvisa

min röst fick gensvar,
den talade ut i luften,
och fångades upp

jag vet inte varför,
men sakta började
otydligheten tränga sig på.
varje ord var inte längre
självklart,
allt oftare hängde de kvar där,
i luften.
som tunga orosmoln innan en
storm

jag märkte det inte,
förundrades bara över människors hörsel,
över att deras blick hängde kvar
på väggen, eller flackande
sökte efter mål,
utan att finna mig.
hade luften förlorat sin
lyster?

nej, luften var mig icke
ovärdig,
men orden platsade inte,
de nöjde sig icke med att hänga
omärkta

min röst avtog.
sakta men säkert också
mina ord.
jag började finna mig
i tystnaden

senare uppdagades det
i mitt huvud,
men jag förstod det inte då,
att det var jag som
blivit tystare,
att det var jag som förlorat meningen
i orden

mänsklig insikt

jag kan inte se det.
men jag är vis om,
att där utanför
vajar tulpaner på sköra stjälkar,
dansar sin morgonvals
i mörkret

förr trodde jag att
de är ensamma.
att de stå ensamma och ensliga
på fältet,
utan varandra

tills jag en dag, för
många vårar sedan,
bjöds in att dansa
med dem

min skepticism var hög,
icke ville jag vaja,
i min ensamhet,
i mörkret och i kylan
på ett fält

men jag deltog, genomgick
förvandlingen
och begynte min dans.
fylldes av vällust och lättja,
kände mina blad
fladdra lätt i
vinden,
i symbios med
hela livet

jag kunde känna
fåglarnas liv
i mitt bröst.
jag kunde känna hur hästarnas manar
lyfte

och det slog mig,
ack så hårt,
att jag för sekunder avbröt
min vals,

att vi är de ensamma.
vi är de ensliga

som lyckas stå alldeles själva,
mitt i en stor folkskara,
med hjärtan av is
och en sköld,
högt höjd över våra huvud

tänk att varje gång du ser det välbekanta ansiktet,
som du kan utan och innan,
vilket du kysst varje vrå av,
ansiktet som hela tiden blir dig närmre och närmre,
som på något sätt kommer längre in mot hjärtat,
trots att det redan är så långt in som det är möjligt,
tänk det, och tänk sedan att varje gång
varenda minut i varenda dag,
då du vilar din blick vid det,
spränger det dig med kärlek,
fyller det dig med alltid nya
men så välbekanta känslor,
kommer dig att le
kommer ögonen att tåras av den mest fulländade lyckan
vid bara tanken på att
hon faktiskt är din,
och att det inte finns någon punkt

av amanda hellström eller ida randau, okänd fotograf

julaftonsnatt

mina aftnar, de är så ofta en bubbla som spruckit.
beståndsdelar ligga utspridda och bleka,
fingrar knutna i en knytnäve
de förstå icke sin oförmåga att plocka upp spillrorna.

minnet av att med all kraft hålla fast värmen,
förstärka den med filtar och
vetekuddar.
halva kommentarer, någon slags bekräftelse jag trodde att han behövde.
min övergång till sömn
var dock som
luft i hans hjärna,

gitarren i famnen spelar jag ger dig min morgon vad som känns varje sekund du inte är här, i min famn.

STOPPA SVERIGES VAPENEXPORT

idas namninsamling, skriv på för att stoppa sveriges vapenexport!!

parasit i flera led

kylan och dess beståndsdelar
faller in i allt vara
finner små luckor,
vilka de öppna och varslöst tränger in i.

en kopp te, varm och rykande,
lämnas ej drucken
på sin plats.
tepåsen avger smak,
som snart härsknar.
koppen är av tunt porslin,
och kylan angriper
hettan dör bort, det rykande är snart ljumt.

det ljumma är snart kallt.

detta töms ut i en kropp,
med hår droppande
av strålande värme som svalnat.
kalla droppar sipprar in i hud
blandas med kallt te,
och den nu kallnade kroppen
lägger sin hand vid en
pulserande päls
stjäl värme,
lämnar kyla.