nu börjar ljuset bli mer påtagligt.
om allting landar där, utanför,
kommer det slukas upp av skenet.
grävas ned i dess lättja, förlora sin vikt.
murar kommer rasa,
träd kommer rista av sig snön.
och när allting är så vitt
att dimman slukar marken,
endast lämnar ett skogsparti
och enstaka fläckar av liv,
åt synen.
då kommer ljuset implodera
svärtan regera och strimmorna blir
allt

antingen är han plattnosad och stirrar på siddharta
eller sprutar tårar ur hans ögon, som vore han besviken, sviken och
gömd.

finn livet där, i rektangeln.
efteråt,
slumpmässiga bläckstänk
blir till tankarna.
till den längtan.

vid närmare eftertanke,
kan jag nog finna vad som helst i de teckningarna.

hen ser tydligen bio på polarisen.
vi skall stå utanför och se på.
följa faserna. de cykliska faserna.
jag måste blunda ibland, allt oftare.
låtsas att hens nu icke existerar.
dåtiden, då hen var under vatten.
onåbar, skinande av falskhet,
icke heller existerar.
då tanken söker, finner den aldrig en tid som var lugn för henom.
bio på polarisen, vi har alla drag.

www.namninsamling.com/stoppahajfensfisket

överallt blinkar barn,

(ingenting fortsätter ikväll för jag behöver bara dina armar runt mig)

allt är vi.

existentiella banaliteter, ändlös.

född att grunna över dem,
sugas ner i deras spiral
den är icke grund.
nätterna tillhörande er, spenderas
vakna, vida ögon.
när det är utan vett, sanslöst
och fritt från
välförankrade känslor
åker naiviteten.

och då du sitter där, i ett
hav av lockar
vidöppen och nervös, förmås du inte
greppas av övertygelsen
de så noga framför
men du tänker inte ha någonting
kvar
när du går ut genom dörren,
lämnar utan återbesök

"Come home, come home, ye who are weary, come home."


(från home av marilynne robinsson)