nummer tvåhundrafyrtioett
sällskapet
sällskapskillen
oskyldig pojke vänd bort mig
arg
crow no witch
gladfeel so sad (spiritualized) är en otroligt vacker låt och jag älskar den men den passar inte mina känslor
nummer tvåhundratrettiosex
once I visited a pyramide
inside it an old man rested
cold and mouldy, propably, I never got to see him
it was incredibly hot
and sweat was running on all our backs
we'd walked from our bank
I never got any halluciations
no coffee stands before my eyes
nothing in particular happened during my time at the pyramide
still, it shook me and left me forever affected
not that the pyramide itself was such a
huge thing for me,
but once I came back home
my focus was gone
nowhere to be found
it was as though my mind began to spin
like a tornado inside of my head
inside it an old man rested
cold and mouldy, propably, I never got to see him
it was incredibly hot
and sweat was running on all our backs
we'd walked from our bank
I never got any halluciations
no coffee stands before my eyes
nothing in particular happened during my time at the pyramide
still, it shook me and left me forever affected
not that the pyramide itself was such a
huge thing for me,
but once I came back home
my focus was gone
nowhere to be found
it was as though my mind began to spin
like a tornado inside of my head
I used to have such control
like water running in extremly planned canals
information was sorted depending on which canal
it belonged to
the tornade made the canal system collapse
totally
the walls of earth
supporting the water
broke down
and I felt as there was no way back
my life was now to be
like the life of a boheme
I got into my roll as a boheme right away
started spreading papers
all over the floor
my words living on the floor
and there was nothing they could say about it
once systems have broken down
a new system is formed
usually not as well organized
this new system wasn't willing to let go
and so
my visit payed to the pyramide
resulted in my becoming a
boheme
information was sorted depending on which canal
it belonged to
the tornade made the canal system collapse
totally
the walls of earth
supporting the water
broke down
and I felt as there was no way back
my life was now to be
like the life of a boheme
I got into my roll as a boheme right away
started spreading papers
all over the floor
my words living on the floor
and there was nothing they could say about it
once systems have broken down
a new system is formed
usually not as well organized
this new system wasn't willing to let go
and so
my visit payed to the pyramide
resulted in my becoming a
boheme
nummer tvåhundratrettiofem
jag är trött. kaffet är slut. snart är klockan tjugo i elva. jag vill ha kaffe.
kaffe.
kaffe.
om det hade stått den kopp
kallt kaffe
från igår hade jag druckit
den. direkt.
ska bege mig till skrivmaskinen
namnge den, den har börjat bli levande.
kaffe.
kaffe.
om det hade stått den kopp
kallt kaffe
från igår hade jag druckit
den. direkt.
ska bege mig till skrivmaskinen
namnge den, den har börjat bli levande.
nummer tvåhundratrettiofyra
öppnade lådan
med doften av hemligheter
maskinskrivna ord
konstigt upplagda
fyllda av min gamla ångest
en konstig berättelse
om en prostituerad kvinna
som kastade sig ut,
eller var det hennes flickvän?
och
slut
stearin och små hål
av rökelse
och den lilla lilla lappen med texten:
"man känner sig smutsig av ordet: suicidbedömning"
(den gjordes aldrig)
och jag förstår inte allt,
för jag har glömt när det skrevs
att det skrevs
"avhuggna huvuden
ångestfyllda skri
oberörda människor
naiva blinda
HOW CAN WE MAKE THEM CARE?
de känner ingenting
de snackar nog om sig själva"
och nu går det upp för mig att det handlade
om slakterier
aha
"andas
hjärtat pumpar
luft in koldioxid ut
ändå kan jag inte andas
ändå kvävs jag
frysa
blodkärl dras ihop
håren reser sig
ändå hålls inte värmen
ändå skakar jag
tänka
oförklarligt
okapabel att tänka
mina tankar
say things I don't mean
do things that ain't me"
med doften av hemligheter
maskinskrivna ord
konstigt upplagda
fyllda av min gamla ångest
en konstig berättelse
om en prostituerad kvinna
som kastade sig ut,
eller var det hennes flickvän?
och
slut
stearin och små hål
av rökelse
och den lilla lilla lappen med texten:
"man känner sig smutsig av ordet: suicidbedömning"
(den gjordes aldrig)
och jag förstår inte allt,
för jag har glömt när det skrevs
att det skrevs
"avhuggna huvuden
ångestfyllda skri
oberörda människor
naiva blinda
HOW CAN WE MAKE THEM CARE?
de känner ingenting
de snackar nog om sig själva"
och nu går det upp för mig att det handlade
om slakterier
aha
"andas
hjärtat pumpar
luft in koldioxid ut
ändå kan jag inte andas
ändå kvävs jag
frysa
blodkärl dras ihop
håren reser sig
ändå hålls inte värmen
ändå skakar jag
tänka
oförklarligt
okapabel att tänka
mina tankar
say things I don't mean
do things that ain't me"
nummer tvåhundratrettiotre
tänker på röster
hur ord
blir så annorlunda
så levande
bara man hört andra ord uttalas
av rösten
jag vill höra allas röster
hur ord
blir så annorlunda
så levande
bara man hört andra ord uttalas
av rösten
jag vill höra allas röster
nummer tvåhundratrettiotvå
oändligheten
det har alltid varit så
fascinerande
en dricka som aldrig tar slut
mer mer
eller att
kakburken, fylld med rån
aldrig tog slut
(för jag kommer ihåg hur vi satt på
köksbänken
de talade vuxensaker
vi åt.
rån med apelsinmarmelad och smör.
det var krispigt
sött och roligt.
ur katten
plockades fler
fniss
vad talade vi om?)
(och vi dansade i musikrummet
de gröna sofforna
och utanför låg altanen
bredde ut sig
snurrade runt
skrattade)
jag glömmer var jag är påväg
oändligheten
åh nej
evighetsmaskiner är skrämmande
men mannen med den rosa bilden, nej pojken
väcker tankar
om koppen bredvid mig
den som står fylld med varm vätska
tänk
om den aldrig tog slut
jag skulle slippa sump i botten
men det skulle bli problem
kallt kaffe?
eller skulle vi installera en värmepanna i botten?
det har alltid varit så
fascinerande
en dricka som aldrig tar slut
mer mer
eller att
kakburken, fylld med rån
aldrig tog slut
(för jag kommer ihåg hur vi satt på
köksbänken
de talade vuxensaker
vi åt.
rån med apelsinmarmelad och smör.
det var krispigt
sött och roligt.
ur katten
plockades fler
fniss
vad talade vi om?)
(och vi dansade i musikrummet
de gröna sofforna
och utanför låg altanen
bredde ut sig
snurrade runt
skrattade)
jag glömmer var jag är påväg
oändligheten
åh nej
evighetsmaskiner är skrämmande
men mannen med den rosa bilden, nej pojken
väcker tankar
om koppen bredvid mig
den som står fylld med varm vätska
tänk
om den aldrig tog slut
jag skulle slippa sump i botten
men det skulle bli problem
kallt kaffe?
eller skulle vi installera en värmepanna i botten?
nummer tvåhundratrettioett
vi blundar
nästan hälften av livet (gissning)
tänk
att aldrig behöva
blinka
alla de där sekunderna skulle
inte gå förlorade
and you'd be visible
before my eyes
to see
all the time
nästan hälften av livet (gissning)
tänk
att aldrig behöva
blinka
alla de där sekunderna skulle
inte gå förlorade
and you'd be visible
before my eyes
to see
all the time
nummer tvåhundratrettio
talat om för mig själv hur lugnt allting är nu
och jag tror på mig
ingenting drar
ut mig i samhället nu
för resten av dagen kan jag befinna mig
i denna lägenhet
läsa och äta jordgubbar
dricka te
och kaffe när knivarna inte äro så vassa
måhända någon hälsar på mig
och antagligen vore det bäst
då sinnet förvrängs lite
av ensamhet
och ensamma samtal
under en längre tid
och jag tror på mig
ingenting drar
ut mig i samhället nu
för resten av dagen kan jag befinna mig
i denna lägenhet
läsa och äta jordgubbar
dricka te
och kaffe när knivarna inte äro så vassa
måhända någon hälsar på mig
och antagligen vore det bäst
då sinnet förvrängs lite
av ensamhet
och ensamma samtal
under en längre tid
nummer tvåhundratjugosju
jag vill aldrig glömma någon
säg nån
alla vill jag ska få plats härinne
där orden förvaras
vill inte att någonting ska tyna
någon
och jag går utomhus
med ögonen farligt fästa
på de gamla tingen som skyler min kropp
de är ting
men det är sorgligt
att se hur de vittrar bort
så gamla
så länge har ni varit här och skylt min kropp
nu sliter vi av dem
säg nån
alla vill jag ska få plats härinne
där orden förvaras
vill inte att någonting ska tyna
någon
och jag går utomhus
med ögonen farligt fästa
på de gamla tingen som skyler min kropp
de är ting
men det är sorgligt
att se hur de vittrar bort
så gamla
så länge har ni varit här och skylt min kropp
nu sliter vi av dem
nummer tvåhundratjugofem
I DON'T CARE FOR FINANSKRISEN NANANANA
I DON'T CARE FOR FINANSMINISTERN NANANANA
(sjung med skrikig röst och gå från tv-apparaten som borde visa morgonnyheter men visar nonsens om pengar)
I DON'T CARE FOR FINANSMINISTERN NANANANA
(sjung med skrikig röst och gå från tv-apparaten som borde visa morgonnyheter men visar nonsens om pengar)
nummer tvåhundratjugotvå (222)
jag hade velat lägga in det här inlägget 22.22 ikväll
men jag vill rusta av mig lite ord
huvudet värker
mamma har gett mig hortons
jag känner det på mig
och jag orkar inte vara arg
eller trött
och jag ska på en intervju nu
låtsas att jag är så djävla målinriktad
ljuga om de stora
planerna jag har för mig själv
för hur ska jag komma in på ib om jag förklarar att jag inte
vill vara en del av samhället?
men jag ska inte gå ib
nej nej
gymnasiet är inte obligatoriskt
äh som jag tänkt på det
skolan vilken skola som helst ger mig äckel i kroppen
och jag vill bara ligga i sängen och kramas med dig tills världen försvinner
och bara vi existerar kvar
men jag vill rusta av mig lite ord
huvudet värker
mamma har gett mig hortons
jag känner det på mig
och jag orkar inte vara arg
eller trött
och jag ska på en intervju nu
låtsas att jag är så djävla målinriktad
ljuga om de stora
planerna jag har för mig själv
för hur ska jag komma in på ib om jag förklarar att jag inte
vill vara en del av samhället?
men jag ska inte gå ib
nej nej
gymnasiet är inte obligatoriskt
äh som jag tänkt på det
skolan vilken skola som helst ger mig äckel i kroppen
och jag vill bara ligga i sängen och kramas med dig tills världen försvinner
och bara vi existerar kvar
nummer tvåhundraarton
lyssnar uppmärksamt
på tystnaden
den som trycker i öronen
kompakt
med en doft av
sötma
och ljuden som närmar
sig. för att
snart avta
lämna mig med
ord
på tystnaden
den som trycker i öronen
kompakt
med en doft av
sötma
och ljuden som närmar
sig. för att
snart avta
lämna mig med
ord
nummer tvåhundrasjutton
ord från en buss ute på landsvägar:
vill klättra i björnbärssnår
med dig
och orterna, som klingade fint i ögonen
andrarum
frörum
fågeltofta
lerskogsvägen
vill klättra i björnbärssnår
med dig
och orterna, som klingade fint i ögonen
andrarum
frörum
fågeltofta
lerskogsvägen
nummer tvåhundrasexton
solen blåser
liv i dig
du växer såsom
blasten
på en gröda
upp ur den mörka jord
som kalls depression
den har gett dig
näring
mineralerna där i
har hjälpt dig upp
så solen blåser
med sitt ljus
ljusstrålar kastas omkring dig
liv i dig
du växer såsom
blasten
på en gröda
upp ur den mörka jord
som kalls depression
den har gett dig
näring
mineralerna där i
har hjälpt dig upp
så solen blåser
med sitt ljus
ljusstrålar kastas omkring dig
(och du skrev till mig att du gick i blåsande sol,
jag ville komma och hålla din hand)
jag ville komma och hålla din hand)
nummer tvåhundrafjorton
I was thinking about writing a story, I got so inspired when I read "A folklore for my generation". But something tired has come over me now, compassion and sadness for the girl who once was me. When I read old words, my old longing. Oh, how far away from that I am now. And yet, it wasn't that long ago, a couple of years. I believe I was so afraid of feeling well, so afraid that I would get empty. I'm everything but empty now, but my fear back then did not know.
nummer tvåhundratretton
tänk vad min syn på allt ändrats.
hur den där katastrofala ångesten försvunnit.
och du gör mig lycklig
hur den där katastrofala ångesten försvunnit.
och du gör mig lycklig
nummer tvåhundratolv
Flera år gamla ord:
ben skakar och händer är kalla
fingrar trummar en nervös melodi
på tangenter
avlägsna jazzbitar hörs
i en vindsvåning, med utsikt över paris innerstad,
sitter en ensamvarg
inte mycket historia
hur hade han hamnat där?
tänker över de hårda slagen
de ännu hårdare orden
lukt av sprit
som gjorde nog för att få honom att lämna
i nitton år,
hade han stått ut
idag,
på hans tjugoårsdag,
satt han ensam i en vindsvåning i paris
han hade tagit sig långt på ett år
ett år fyllt av förnedring och utnyttning för hans del
nödvändigt, för att klara av de dyra hyrorna
kroppen var skör,
av undernäring, skulle de flesta säga
men åh, nej-
han var ett levande bevis på att sorg
och mental ohälsa,
kunde påverka kroppens form
i det här ögonblicket tänker han på
första kvällen,
som han sålde sin kropp
en spännande dröm
förvandlades till en avskyvärd
mardröm
detaljerna sitter kvar
idag, på hans tjugoårsdag
som han hade planerat så väl
tillsammans med de få vänner
han hade i den lilla byn
"Knicklesworth"
var han fylld av en oro
en längtan
som kom att växa sig mer stark
för varje ögonblick
vad han ej visste var
att vad han längtade efter
fanns
och det längtade efter honom
på andra sidan staden
i en källare
med fönster som vette ut mot
gatan
gatan som var fylld av förbipasserande
fötter i regn
källaren, 17 euro i veckan
var det billigaste han kunde hitta
i det nuförtiden dyra paris
det han ägde var
en skrivmaskin
ett par tiotal böcker
en säng
och en kokplatta
rangordnat efter vad han behöver
vad tänker han på?
inte på hur han hamnat här
snarare på hur han ska ta sig
härifrån
längtan efter något större, är stark
starkare än att överleva
pengar, har han sparat
men ensam,
ensam klarar han inte resan
han har varken pengar eller mod
tillbaka i vindsvåningen
oron har blivit rastlöshet
det kryper i de kalla händerna
i de skakande benen
jazzmusiken har sedan länge tystnat
han funderar på en födelsedagspresent
vad skulle de där hemma gett honom?
en riktig måltid, till att börja med
han vet en billig restaurang
om han säger att han fyller år
kanske det rentav blir billigare
han går fram till fönstret
det är inte många steg,
genom den lilla våningen
det regnar
har han någonting att ta över den stickade tröjan?
plastpåsar blir bra
han låser våningen med kedjan
ner för de sex våningarna
ut i regnet
han fryser
i källaren börjar pojken som längtar bort
att känna sig instängd
tänk om han skulle våga sig ut i regnet?
efter många om och men
sätter han på sig jackan han kunde få
för en euro på marknaden nere vid torget
han kryper ut genom dörren
om man kan kalla det ursprungliga fönstret
rätt ut i gatan för en dörr. Han känner hur magen sugs ihop mer och mer för varje restaurang han passerar och hur stegen blir jobbiga. Inga pengar har han på sig, de sista för veckan handlade han en bok för. Det är mycket folk ute och lättatt få tag ¨på pengar. Han känner till en restaurang som är relativt billig, och på vägen dit kommer han att passera mycket människor varav en säkerligen har en litet för löst i fickan instoppad börs.
Pojken som fyller tjugo år tänker på vad hans mor skulle ha givit honom, förutom måltiden han nu var påväg till, om hon hade varit i livet. Ett armbandsur? En rock? Eller, något i hans egen prisklass, en påse apelsiner importerade från Kina?Han bestämmer sig för det senare alternativet. Då han passerar ett fruktstånd, plockar han fram ett par mynt som han tror skall räcka. Eftersom att han inte kan språket särsklit väl, pekar han först på apelsinerna och sedan visar han antalet mynt. Mannen, som ser sliten ut, plockar sju stycken fina, orangea apelsiner i en brun papperspåse och räcker pojken. Tanken i pojkens huvud, är någon så simpel som: "det här var längesedan".
Så mycket folk, och inte en enda cent! Pojken utan historia har fortsatt sin kos mot restaurangen. Det finns alltid generösa män, äldre, som hoppas på en liten titt och bjuder på en simpel måltid. Så mycket finns det inte att säga, om en pojke utan historia. Men vad jag kan avslöja är att anledningen till att han går dit, och inte stannar hemma med sin bok, är att han söker efter en vän att dela resan med. En vän i liknande tillstånd. Är det förgäves, eller ej?
När han går där och skalar sin tredje apelsin, tänker han på vad de skulle sagt till honom. Om han hade varit i Knicklesworth, vad hade han mötts av? En berusad fader, som inte kom ihåg? Tre goda vänner, med snälla ord och hjärtliga gratulationer? Eller rent av ingenting, helt blankt, som idag? Han valde att fantisera om det senare nämnda. Det var enklast så, utan förväntningar kan man inte bli besviken.
ben skakar och händer är kalla
fingrar trummar en nervös melodi
på tangenter
avlägsna jazzbitar hörs
i en vindsvåning, med utsikt över paris innerstad,
sitter en ensamvarg
inte mycket historia
hur hade han hamnat där?
tänker över de hårda slagen
de ännu hårdare orden
lukt av sprit
som gjorde nog för att få honom att lämna
i nitton år,
hade han stått ut
idag,
på hans tjugoårsdag,
satt han ensam i en vindsvåning i paris
han hade tagit sig långt på ett år
ett år fyllt av förnedring och utnyttning för hans del
nödvändigt, för att klara av de dyra hyrorna
kroppen var skör,
av undernäring, skulle de flesta säga
men åh, nej-
han var ett levande bevis på att sorg
och mental ohälsa,
kunde påverka kroppens form
i det här ögonblicket tänker han på
första kvällen,
som han sålde sin kropp
en spännande dröm
förvandlades till en avskyvärd
mardröm
detaljerna sitter kvar
idag, på hans tjugoårsdag
som han hade planerat så väl
tillsammans med de få vänner
han hade i den lilla byn
"Knicklesworth"
var han fylld av en oro
en längtan
som kom att växa sig mer stark
för varje ögonblick
vad han ej visste var
att vad han längtade efter
fanns
och det längtade efter honom
på andra sidan staden
i en källare
med fönster som vette ut mot
gatan
gatan som var fylld av förbipasserande
fötter i regn
källaren, 17 euro i veckan
var det billigaste han kunde hitta
i det nuförtiden dyra paris
det han ägde var
en skrivmaskin
ett par tiotal böcker
en säng
och en kokplatta
rangordnat efter vad han behöver
vad tänker han på?
inte på hur han hamnat här
snarare på hur han ska ta sig
härifrån
längtan efter något större, är stark
starkare än att överleva
pengar, har han sparat
men ensam,
ensam klarar han inte resan
han har varken pengar eller mod
tillbaka i vindsvåningen
oron har blivit rastlöshet
det kryper i de kalla händerna
i de skakande benen
jazzmusiken har sedan länge tystnat
han funderar på en födelsedagspresent
vad skulle de där hemma gett honom?
en riktig måltid, till att börja med
han vet en billig restaurang
om han säger att han fyller år
kanske det rentav blir billigare
han går fram till fönstret
det är inte många steg,
genom den lilla våningen
det regnar
har han någonting att ta över den stickade tröjan?
plastpåsar blir bra
han låser våningen med kedjan
ner för de sex våningarna
ut i regnet
han fryser
i källaren börjar pojken som längtar bort
att känna sig instängd
tänk om han skulle våga sig ut i regnet?
efter många om och men
sätter han på sig jackan han kunde få
för en euro på marknaden nere vid torget
han kryper ut genom dörren
om man kan kalla det ursprungliga fönstret
rätt ut i gatan för en dörr. Han känner hur magen sugs ihop mer och mer för varje restaurang han passerar och hur stegen blir jobbiga. Inga pengar har han på sig, de sista för veckan handlade han en bok för. Det är mycket folk ute och lättatt få tag ¨på pengar. Han känner till en restaurang som är relativt billig, och på vägen dit kommer han att passera mycket människor varav en säkerligen har en litet för löst i fickan instoppad börs.
Pojken som fyller tjugo år tänker på vad hans mor skulle ha givit honom, förutom måltiden han nu var påväg till, om hon hade varit i livet. Ett armbandsur? En rock? Eller, något i hans egen prisklass, en påse apelsiner importerade från Kina?Han bestämmer sig för det senare alternativet. Då han passerar ett fruktstånd, plockar han fram ett par mynt som han tror skall räcka. Eftersom att han inte kan språket särsklit väl, pekar han först på apelsinerna och sedan visar han antalet mynt. Mannen, som ser sliten ut, plockar sju stycken fina, orangea apelsiner i en brun papperspåse och räcker pojken. Tanken i pojkens huvud, är någon så simpel som: "det här var längesedan".
Så mycket folk, och inte en enda cent! Pojken utan historia har fortsatt sin kos mot restaurangen. Det finns alltid generösa män, äldre, som hoppas på en liten titt och bjuder på en simpel måltid. Så mycket finns det inte att säga, om en pojke utan historia. Men vad jag kan avslöja är att anledningen till att han går dit, och inte stannar hemma med sin bok, är att han söker efter en vän att dela resan med. En vän i liknande tillstånd. Är det förgäves, eller ej?
När han går där och skalar sin tredje apelsin, tänker han på vad de skulle sagt till honom. Om han hade varit i Knicklesworth, vad hade han mötts av? En berusad fader, som inte kom ihåg? Tre goda vänner, med snälla ord och hjärtliga gratulationer? Eller rent av ingenting, helt blankt, som idag? Han valde att fantisera om det senare nämnda. Det var enklast så, utan förväntningar kan man inte bli besviken.
nummer tvåhundraelva
Flera år gamla ord:
Drömvärld
Jag bygger en drömvärld där man sticker huvudet i tröjan,
så som man så ofta vill göra när blickarna blir för många,
och blundar, blundar från
berusade mödrar,
från stora bröst,
från smärtsamhet
När man öppnar ögonen igen ser man
små"bollar känner
långt hår och huvudet ur tröjan är inte längre
smärtsamt, runt om är det ljust
dockor på golvet och
barn i tunnor på flickväggarna
Man ler och är borta Jag
bygger en drömvärld, som
tar tillbaka till barndom
Till de stunder man satt med huvudet i tröjan,
som då var nattlinne,
och kollade på bröst
Då man längtade bort, bort
till ungdom,
till vuxenhet
utan att veta hur det skulle vara,
utan att veta att man skulle längta tillbaks.
För en stund ler jag, är i harmoni
önskar innerligt
Men inser,
det finns inget så som en drömvärld
Drömvärld
Jag bygger en drömvärld där man sticker huvudet i tröjan,
så som man så ofta vill göra när blickarna blir för många,
och blundar, blundar från
berusade mödrar,
från stora bröst,
från smärtsamhet
När man öppnar ögonen igen ser man
små"bollar känner
långt hår och huvudet ur tröjan är inte längre
smärtsamt, runt om är det ljust
dockor på golvet och
barn i tunnor på flickväggarna
Man ler och är borta Jag
bygger en drömvärld, som
tar tillbaka till barndom
Till de stunder man satt med huvudet i tröjan,
som då var nattlinne,
och kollade på bröst
Då man längtade bort, bort
till ungdom,
till vuxenhet
utan att veta hur det skulle vara,
utan att veta att man skulle längta tillbaks.
För en stund ler jag, är i harmoni
önskar innerligt
Men inser,
det finns inget så som en drömvärld
nummer tvåhundratio
och håret doftar av rök
sådan rök som föds ur kol
ur en mängd alkohollösning
och gnistan
den avgörande gnistan
som giver liv åt elden
får röken att dansa upp
sin elddans
slingrande
och får den att fastna i
hår
sådan rök som föds ur kol
ur en mängd alkohollösning
och gnistan
den avgörande gnistan
som giver liv åt elden
får röken att dansa upp
sin elddans
slingrande
och får den att fastna i
hår
nummer tvåhundranio
att omfamnas av tystnaden
stillheten och rastlösheten
detta är inte vad
jag är van vid
vetskapen
om ja, vad då?
tystheten har läckt in i mitt huvud
fångat orden och
när ska du släppa?
och vi ponerar
att tystheten kallas 'du'
i fortsatt läsning
ser framför mig hur
en människoskara med svarta maskar
håller sin gisslan
kanske kanske låter du orden ha det fint i sin fångenskap
men jag vill ha dem tillbaka
och nu stjäl jag från dig
som du stal från mig
drar sakta
och ganska osäkert
orden från dig
de ord som är mig starka
och sanna
är de till henne
ler vid tanken på
den totala äktheten inuti
stillheten och rastlösheten
detta är inte vad
jag är van vid
vetskapen
om ja, vad då?
tystheten har läckt in i mitt huvud
fångat orden och
när ska du släppa?
och vi ponerar
att tystheten kallas 'du'
i fortsatt läsning
ser framför mig hur
en människoskara med svarta maskar
håller sin gisslan
kanske kanske låter du orden ha det fint i sin fångenskap
men jag vill ha dem tillbaka
och nu stjäl jag från dig
som du stal från mig
drar sakta
och ganska osäkert
orden från dig
de ord som är mig starka
och sanna
är de till henne
ler vid tanken på
den totala äktheten inuti
nummer tvåhundraåtta
kvällskaffe
trots rädslan för kvällsångest
men kommer den
kan jag bara somna
bara vänta tills imorgon
då kärleken anländer
brevet skrevs
det var några kvällar sedan
intresset för gammelsvenska
och ib-hatet föddes
harry martinssons 'nässlorna blomma' lästes ut
det var ikväll
någon sorg har inte infunnit sig
jag vet att 'vägen till klockrike' väntar
med tålamod
så kvällen ser ut som så
några korthistorier av murakami
hans ord har varit mig avlägsna
och efter den svenska
sockenhistorien
orginalspråk och orter jag väl känner till
vet jag inte hur jag
ska finna min väg tillbaka
min längtan äro
efter landsvägarna
mest av allt
bort från civilisationen
kvällskaffet spränger i mig
värmen fyller händerna
ska låta kvällsluft
komma in
slå mig ned
någonstans i kojan
och läsa
trots rädslan för kvällsångest
men kommer den
kan jag bara somna
bara vänta tills imorgon
då kärleken anländer
brevet skrevs
det var några kvällar sedan
intresset för gammelsvenska
och ib-hatet föddes
harry martinssons 'nässlorna blomma' lästes ut
det var ikväll
någon sorg har inte infunnit sig
jag vet att 'vägen till klockrike' väntar
med tålamod
så kvällen ser ut som så
några korthistorier av murakami
hans ord har varit mig avlägsna
och efter den svenska
sockenhistorien
orginalspråk och orter jag väl känner till
vet jag inte hur jag
ska finna min väg tillbaka
min längtan äro
efter landsvägarna
mest av allt
bort från civilisationen
kvällskaffet spränger i mig
värmen fyller händerna
ska låta kvällsluft
komma in
slå mig ned
någonstans i kojan
och läsa
nummer tvåhundrasju
and as I follow you
in your black box
with my eyes
I'm all filled with sadness
with this lack of understanding
how you could have gone from
MAKE LOVE NOT WAR
to this
in your black box
with my eyes
I'm all filled with sadness
with this lack of understanding
how you could have gone from
MAKE LOVE NOT WAR
to this
nummer tvåhundrafem
det var så hemskt
gjorde så ont
satt där, farandes i motorvagnen, lyssnade
på soundtracket som handlar om att frigöra sig
från samhället
göra sig av med materialismen
och
'oh vilken fin bil'
i största allvar
jag mådde illa
gjorde så ont
satt där, farandes i motorvagnen, lyssnade
på soundtracket som handlar om att frigöra sig
från samhället
göra sig av med materialismen
och
'oh vilken fin bil'
i största allvar
jag mådde illa
nummer tvåhundrafyra
kärleken
kräver inte mycket plats
det räcker med
80cm säng
och ändå är städerna för små
kräver inte mycket plats
det räcker med
80cm säng
och ändå är städerna för små
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)