aldrig över något
har fått årets första myggbett
krakulerad

att motstå öppna hav

det finns vissa av dina fotspår jag bara inte vill följa, när jag vaknar med otäcka starka bilder och nere i djupet igen. tvånget jag blint följer som i en spiral och att alltid luta sig mot någon. mörkerrädslan återvänder, jag lämnar. tomheten i att växa av det jag inte vill växa av, och mitt motstånd visar bara hur det förtvinar. och det förlorade, eller icke förlorade: ekar i mitt hjärta.
blött hår och gamla ljusfångare i sängen; jag lyssnar på tystnad och fryser men med varm hy. som ett osynligt lager (eller synligt men övertäckt) under huden: darrar och isar. och den luftstrimma som kommer in försakas av stängda dörrar. hjärnan hittar på ljud den hela tiden söker, inga motsvarande ljus syns och det är en lögn. under tiden förändras allt.
lång väg hem
http://www.lastfm.se/music/Randauman/_/ly+m8+kk
följer kaffemönster och grannars cirkulerande på gatorna. tänker att det ser kallt ut och att jag borde dra något över axlarna ute på balkongen. väntar. ser håren resa sig, ser celler förändras. bränner tungan, nya kaffemönster. oftast länder. blodådror som syns genom huden, linjerna där över. turen. tröttnar inte på gryningen, bara på att inte vara klar i huvudet när den sker.

Bloggarkiv