j. spaceman

http://www.npr.org/templates/player/mediaPlayer.html?action=1&t=1&islist=false&id=92754720&m=92957070

it's my hidden hope that you are still among us

"jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst"
med fonuskortet bland bladen och alla känslor som på något sätt fastnat i dem. hans höga röst och de våghalsiga orden, det ekar i mig. jag har aldrig mött ett par så trötta ögon, ändå lysande, klarblå och nyfikna. det ekar i mig, bland alla känsloväggar och hav. du kommer alltid vara den enda sjömannen.

heart

I spent an hour with you, should I want anything else?

hatar veckosluten. tiden tiden. och jag vill berätta om hur det kan bli om man inte är försiktig, men så få månader in vill man inte lyssna, inte förändra ett enda mönster. och det kan inte vara på något annat sätt. det är kanske det som mäter styrkan, huruvida man klarar sig igenom det eller ej. det är så himla många solklara, detaljerade bilder som lyser upp mitt inre. alla sinnen minns, och de är så redo. men jag sitter med min kartbok varje morgon, funderar över besökta och obesökta platser, allas besök räknas. tänker på de resor som inte finns i kartan, de platser bara vi sett. sådana kan inte markeras någonstans, de darrar diffust inuti. man kan fortsätta leta efter rätt väg, fråga om vägbeskrivningar eller försöka minnas träd och gatunamn, men de dyker bara upp när de kan. samtidigt som de stannar för alltid.

jag stannar för alltid.

sommaren var fin som snus: titta och titta

jag känner för en trygg rostad nattmacka med honung på som vi brukade göra

there's time which I do not find true
(what does it do to you?)

naked versions som skär genom hela kroppen och jag sitter i köket, ensam nu, det skär i magen. jag trivs när rösten inte håller riktigt och gitarren skramlar. men jag bara lyssnar. tänker på andra sidan jorden och på andra sidan millenniet. det kan göra så himla ont, men sedan kommer ljuspunkterna. fläckarna av sol. och det är i dem man varar längst, låter leendet spira.

Göran Tunström:

"Jag tycker fortfarande om Sunne, när ingen är vaken. När Storgatan ligger ren och blank, när droppar av dagg ännu vilar i rosorna och klematisen på verandor och väggar ser nyduschad ut, när husen tack vare östersolen är nymålade av ljus. Jag tycker om vattnet när det inte hunnit röra på sig, tystnaden innan den första morgonfågeln väcks av en stråle mot fjäderdräkten, tycker om träden när de står och väntar på vind. Det är en egendomlig känsla att gå rakt igenom folks drömmar. Allt kanske inte är så behagligt i ens tankar, men man tänker."

so much past in my present

mother don't worry she's got a garden we're planting together

been trying hard to reach you cause I don't know what to do

(andra blogginlägget från halvdimmigt ångesthuvud)

hold me while I'm dreaming

POURQUOI CA FAIT MAL?

det är ganska mycket blurr och ganska många ögon som inte riktigt vill vara öppna. men någon slags lugn sköljde över mig när jag satte mig på entimmeståget och log åt astronautens livsåskådningar. där ville jag vara kvar ett tag. och förutom att jag är 2cool4school är absolut ingenting fel, kanske proteinbrist som klipper av kopplingstrådarna i hjärnan och händerna som allt oftare skakar, men annars: inget. och jag var vid havet igår, mitt inne i stadens vårkyla. sju minuter blev dubbelt så långa och jag log. log. log.

det gör ingenting, men det skjuter genom mig och det svartnar för ögonen

jag har aldrig varit i sunne, eller i värmland, men jag är väldigt säker på att göran tunström är den vackraste mannen som vandrat där. blir glad av att tänka på allting som susat där, alla knotiga träd och hans tankar. så jag rymmer skoltankar med kamomillte och berömda män. och trivs lite med tanken på att absolut ingen läser detta. ih.

morgonljud är så fina

döden och tiden och deras oåterkallelighet skrämmer livet ur mig och det är så motsägelsefullt.

ain't gonna let no demons visit me today cause I awoke and I was fine and I am still

okej, slut dina ögon. jo, bara gör det. slut dem. rensa bort allting och tänk att du aldrig förr har sett mig. låtsas att jag aldrig existerat i samma värld som din. att jag aldrig har andats framför dina ögon och under dina händer.
titta, vad ser du? berätta allt, är jag ny och lyser jag? lämna inget ute, kanske några av de dåliga sakerna men berätta allt annat. och memorera det.

live jazz är hypnos och den största glädjen ligger då i känslan av förutspåelse med vin i kroppen och alla som bara kollar en gång.

just that I want to be your medicine
and I want to feed the sparrow in your heart

barriär

att jag gick ut och fångade regnkänslan.

the way I see it we got plenty of time

om man var för sent ute.

bottles

there is a pressure upon her head everytime she drinks juice straight from the fridge. things are so surreal, clouds on bank papers and strange noises from sky animals caught in a cage. sudden spots are too hot to touch, she touches them anyway. in this flat, it is always impossible to try and go to sleep in reasonable time and space, if you can say always after three times. you can. always: every time of the three times she has slept here. other things on the bank paper are: stars and letters, numbers and different codes of words. some sort of a twist in the cloud, as well. tomorrow, she will drink coconut smoothie for danish lunch and propably feel the pressure again. tonight, she will lie and listen to all the strange and unfamiliar sounds from the streets she has only walked a small number of times, on a sofa. winter is fast asleep and from her vantage point, if she turns her head slightly, there is a building with only two shining windows.