Från biblioteket vill jag ha glatt runt, vandrar runt en timme, får mörkt, -124, vandrar runt tjugo minuter minns inte men går nog in på ett ställe innan jag går hem, lyssnar jag på Mending of the Gown och tänker fint när jag handlar tappar jag ICA-kortet förvirrat och vänder inte tillbaks för att leta, går hem och packar in spelar gitarr, på grusvägen ser jag dig komma mot mig och blir glad och varm trots att det sker i tankarna och stigen just då endast i minnet känner dina fotsteg och jag din hållning och anar ditt leende, hemma distraheras sjunger generat tänker generat och doftar apelsin, jag hör fragment med fasaden framför samtidigt som jag tänker på hus utan fasader som en liknelse till mig i blicken, liknar nu mycket vid annat och fokus är borta fragment har blivit helhet och kylan förgör inte glädjen.
svävar kvar
en ny gryning
tankar faller genom
luckan, träffar hjärtkammare
simmar i ljus,
håller upp facklor och
vandrar längs nya stigar
hittar belåtet
dånet i dimman
gör sig förstått
mönster brister,
byggs upp
på rundningar, husskelett, vildmarker och fasta hav;
fullkomlighet
jag andas bättre i din blick
efter några timmar bland lugnet och hans livs sköte kan vi ju nästan prata okonstlat och från hjärtat. jag tycker om de stunderna, på väg hem, i samma linje fram till att vägen förgrenar sig, och vi samlar upp. det känns lite som när jag fortfarande hade rum där, i Ohuset, och det fortfarande var vårt. hans. då man fick ljuga sig igenom kvällarna och utnyttja hans blindhet. spendera nätterna med röda hav och ändå känna sig fri, med utsikten först mot pizzerian och utehusen som var rosa men som blev vita och rivdes (det har visst redan ryckts bort lite från minnet), och sedan mot vägen och gatuljusen, korsningen med det alltid så fantastiska regnet. och jag satt i det psykadeliska röda, hjältar vibrerandes mellan väggarna och dörren alldeles stängd. luften tätnade alltid där, jag har otaliga bildbevis. och även om våra ord längs samma linje från min sida alltid studsar lite lustigt, och rösten är i den obefintligheten jag fasar (han är ju auktoritär), och hans alltid hamnar någonstans i Huset och hennes i Ohuset men ändå i Resorna, och det fasar jag ju än mer, de där orden, alltid bränner det till så att jag får spendera flera timmar åt återhämtningen, luskandes i anledningarna till konsekvenserna, så gjorde det mig ändå glad ikväll. jag gick hem, avslutade lite som jag avslutade för fyra år sedan, i kylan med för tunn jacka i gränsen mellan stad och skog. ingen ny visdom men ändå omtanke i magen. och det märks ju att man vuxit lite, när han har skrivit testamente och hon ska flytta och jag ska packa ner porslin, när jag vågar le från hjärtat i hans, och även mitt, livs sköte.
jag tror att jag har drömt att mina hårtoppar är kluvna i fyrkanter två nätter i rad, precis samma scenario när jag upptäcker hårstråna, men jag vet inte, det kan ju vara en dröm det också. och så har jag fått somna, sova och vakna jättegott inatt. iron & wine's daytrotter session är jättebra, och jag har kommit på att det vore roligt att jobba som ett levande uppslagsverk. med lite hjälp från internet förstås, så man klarar sig. till sist så är sommaren ovanligt kall och vit, och jag undrar om renarna är kvar mitt i berlin. hoppas inte.
"Efteråt borde jag ju ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.
Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa." (enquist)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)