jag gick dit igen
jag gjorde det igen
åtminstone
är väntan över


Minns ni när vi brukade göra scones på bara vatten, mjöl och olja? Vi dukade fram två koppar och två glas var till kungafrukostarna, fyllda av artificiellt smakande vegansubstitut som för oss var något slags paradis. Så mycket kaffe och halvdruckna koppar te. Katterna var andra då och jag var väl femton sexton år, drack knappt ens men tyckte livet var skit; en omständighet lika artificiell som soygurten. Imorgon fyller jag tjuett och jag sitter här som vem som helst och vill väl ungefär skrika till mitt gamla jag att allt var perfekt. Och det är faktiskt först nu, när ett tillräckligt långt tidsspann förflutit, som jag kan säga att det var så. Den där tiden innan jag hade någon aning om hur fruktansvärt allting faktiskt är, den där tiden innan vi sköts isär. Jag säger inte att jag glömt vad mina tankar faktiskt var, hur flyktiga och livsviktiga relationerna var: de var ytterst svåra och omöjliga att förhålla sig till. Jag säger inte att jag saknar er direkt, vi är andra nu, förvisso på ett annat sätt än katterna men likväl andra. Bara det att ni var det mest omskakande som hänt mig efter kärlek. De var invävda i varandra. 

Jag gjorde scones idag. Med fil, ost och smör i. De var mycket godare och jag drack kaffe efteråt. Tog en snus. Jag började inte tänka på er då, det kom först nu. 

Bloggarkiv