nummer hundratrettiosju

när jag inte kan fara till vår värld, mer än i tankarna, far jag in i musikens. den håller till i öronen, från en liten liten maskin mest känd som ipod. jag uppslukas, det runt omkring mig får bara ett trött leende och några hastiga blickar. de tror nog att jag är ledsen, så ibland får jag tömma ena örat på musik för att samtala litegrann. då är jag beredd, då har jag valt mitt tillfälle. men ibland orsakar en oplanerad rörelse, en knuff, chock. från att vara mitt i en mening, försöka klura ut innebörden, eller vara absorberad av trummor, hörs nu skriken. de vanliga, tråkiga, allt för högljudda skolljuden. hela min tankegång chockeras av den snabba förändringen. jag är trött.