sömnlöshet, fönster
flyr tankarna
till trädet cirkulerandes
i natten
det har sett
så många ansikten,
skälvt av era
händer
darrar nu,
låter löven dansa bort
till trädet cirkulerandes
i natten
det har sett
så många ansikten,
skälvt av era
händer
darrar nu,
låter löven dansa bort
jag behöver iväg från orden om att tre år är kort tid, att snart är väntan slut, att snart blir det bättre
det faller tunga regnstormar ner för mina kinder, de rinner "keep floating down the river but the ocean never comes" i all oändlighet. syra guppar i magen. det stannar där. all kontroll, all medvetenhet om avsaknaden av fri vilja. av val. för jag är fast, hålls kvar i den avstannade utvecklingen. det är som vore jag i relation till andra och jag i relation till världen vitt skilda ting. om de blandas avstår tingen att förbättras. och all positivitet tar slut på mig.
det var du
det var den gången
han sprang
du frös,
ville hålla värmen av
tobak
drog fram min
arga min
lade säkerligen ner
besticken
och tänkte ej på
alkoholen
som rann runt
i din kropp
han sprang
du frös,
ville hålla värmen av
tobak
drog fram min
arga min
lade säkerligen ner
besticken
och tänkte ej på
alkoholen
som rann runt
i din kropp
he's on hold
Jag vaknade svettig, för att direkt vid uppstigandet bli nedkyld.
Om jag flyttar mig, bara några centimeter, kommer kylan som stötar genom kroppen. Hela världen är drabbad av istid. Dörrarna är igenfrostade, vi är utan möjlighet att mötas. Fortfarande efter två dagar och en natt av tät värme och kärlek klingar hans ord i mina öron, life used to be great. Du skulle kunna koka kaffe, och igen, för att spilla det över snön, tills kaffet har värmt upp alla nedkylda kroppar och isande sinnen. Imorgon vid denna tiden kommer hon vara berusad, jag kommer att skratta och en timme senare sitter jag på bussen mot lycka
Om jag flyttar mig, bara några centimeter, kommer kylan som stötar genom kroppen. Hela världen är drabbad av istid. Dörrarna är igenfrostade, vi är utan möjlighet att mötas. Fortfarande efter två dagar och en natt av tät värme och kärlek klingar hans ord i mina öron, life used to be great. Du skulle kunna koka kaffe, och igen, för att spilla det över snön, tills kaffet har värmt upp alla nedkylda kroppar och isande sinnen. Imorgon vid denna tiden kommer hon vara berusad, jag kommer att skratta och en timme senare sitter jag på bussen mot lycka
the soundtrack of my world-weary days
let's not shit ourselves (to love and to be loved)
(while talking to the love of my life things straighten up though, and they are now, as I'm going to bed, a bit lighter)
(while talking to the love of my life things straighten up though, and they are now, as I'm going to bed, a bit lighter)
intet
Jag brukar gå upp i intet. Det är då som om världen förintas, upphör att existera med mig. Allting jag i ena stunden upplever, frostade löv under fötterna och händer som jag vägrar klä in i vantar, tystnar, slutar att plågas av kyla. Inte som om jag kommer in i värme och lugn, utan som om händerna kapas av, och öronen är förtäckta. Jag är i tankar, lever på minnen. Intensiv frånvaro.
Efteråt är det som om livet blivit satt i paus, tiden är densamma och jag sitter på en bänk. Totalt förlorad i mig själv och oförmögen att tala med. Det som då börjar leva runtom mig är naturen. Den kommunicerar med mig på ett sätt jag ej kan beskriva. Koltrastar, som han så ljuvt brukade tala om, berättar för mig om hur han har det. Att de visst märkte hans kärlek, och fortfarande brukar nynna på hans melodier. De avger ljusa toner, som ofta ekar mellan träden. Som om träden inte ville insupa deras sång, deras saknad. Om jag rör mina fötter, för att känna efter om förlamning drabbat mig, möts jag av motstånd. Det nästan knaprar, ger mig en förnimmelse av att sitta bredvid honom och lyssna på hur det hårda brödet bryts ned i hans mun. Det är över nu, jag vet. Jorden i vilken träden bor, är täckt av ett vitt lager snö. På vissa ställen lyser det svarta förbi.
”Du kan inte bara sitta här och sakna mig.” sade han. Han var täckt av jord och darrade i stegen. Käppen var inte kvar, och han tog bäst han kunde stöd mot stammarna. ”Jag sa ju till dig, att du skulle fortsätta. Och du lovade mig,” han satte sig ned bredvid mig, ”du lovade mig Helén.” Jag var överrumplad av verkligheten, kände mig onåbar. Trots det lyckades jag få ur mig:
”Jag har fortsatt, på mitt sätt. Förresten är det ingenting värt utan dig.”
”Du levde utan mig i år, Helén,” faktumet att han sade mitt namn så djupt, så eftertänksamt och
sorgset, värkte i mig. ”och du kan göra det i många år till.”
Jag märkte att han åldrats, händerna var djupt fårade, de såg nästan mer använda ut. Vigselringen var kvar, matchade min precis. Inte en enda gång möttes våra ögon, det var som visste han att de skulle förtrolla mig, lämna mig utan kraft, och att han ville bespara mig sorgen.
”Kan jag inte få göra dig sällskap?” sa jag, med eftertryck och tårar droppandes ned över min kappa, ”det gör så ont att vakna utan dig varje morgon, och jag börjar mer och mer lämna verkligheten.” Jag väntade ett långt tag, trodde han tröttnat på min fråga och visste att jag redan kunde svaret. Då jag vände ned blicken från träden, såg jag bara jordspår kvar på bänken. Lätta fotspår, endast synliga som avsaknad av dagg på gräset, ledde bort till kyrkogårdsgrinden.
Efteråt är det som om livet blivit satt i paus, tiden är densamma och jag sitter på en bänk. Totalt förlorad i mig själv och oförmögen att tala med. Det som då börjar leva runtom mig är naturen. Den kommunicerar med mig på ett sätt jag ej kan beskriva. Koltrastar, som han så ljuvt brukade tala om, berättar för mig om hur han har det. Att de visst märkte hans kärlek, och fortfarande brukar nynna på hans melodier. De avger ljusa toner, som ofta ekar mellan träden. Som om träden inte ville insupa deras sång, deras saknad. Om jag rör mina fötter, för att känna efter om förlamning drabbat mig, möts jag av motstånd. Det nästan knaprar, ger mig en förnimmelse av att sitta bredvid honom och lyssna på hur det hårda brödet bryts ned i hans mun. Det är över nu, jag vet. Jorden i vilken träden bor, är täckt av ett vitt lager snö. På vissa ställen lyser det svarta förbi.
”Du kan inte bara sitta här och sakna mig.” sade han. Han var täckt av jord och darrade i stegen. Käppen var inte kvar, och han tog bäst han kunde stöd mot stammarna. ”Jag sa ju till dig, att du skulle fortsätta. Och du lovade mig,” han satte sig ned bredvid mig, ”du lovade mig Helén.” Jag var överrumplad av verkligheten, kände mig onåbar. Trots det lyckades jag få ur mig:
”Jag har fortsatt, på mitt sätt. Förresten är det ingenting värt utan dig.”
”Du levde utan mig i år, Helén,” faktumet att han sade mitt namn så djupt, så eftertänksamt och
sorgset, värkte i mig. ”och du kan göra det i många år till.”
Jag märkte att han åldrats, händerna var djupt fårade, de såg nästan mer använda ut. Vigselringen var kvar, matchade min precis. Inte en enda gång möttes våra ögon, det var som visste han att de skulle förtrolla mig, lämna mig utan kraft, och att han ville bespara mig sorgen.
”Kan jag inte få göra dig sällskap?” sa jag, med eftertryck och tårar droppandes ned över min kappa, ”det gör så ont att vakna utan dig varje morgon, och jag börjar mer och mer lämna verkligheten.” Jag väntade ett långt tag, trodde han tröttnat på min fråga och visste att jag redan kunde svaret. Då jag vände ned blicken från träden, såg jag bara jordspår kvar på bänken. Lätta fotspår, endast synliga som avsaknad av dagg på gräset, ledde bort till kyrkogårdsgrinden.
ljushuvud
då ljuset släcks blir rummet klarare. kontrasterna minskar, intrycket blir mjukare och lättare att inta. där utanför, på andra sidan gaveln till den öppna dörren, är det gult. trots sin närhet är det mig avlägset, här är ju mörkt. det ligger prestationskrav bredvid, under ordportalen. ur den kosmiska lådan strömmar ljusa klara ögon. från mitten av min kropp ilar en värk. den ger sig inte av, hur jag än säger till. ännu längre, förbi ännu en gavel, inne i badrummet, djupt in i pälsen, mellan de många tusen hårstråna ser man ibland små silverfiskar röra sig. de livnär sig på talg och blod, på värmen han utstrålar. de sprider sina avkommor utan hans tillstånd, genererar obehag i honom. vid upprepade tillfällen, snart en del av hans livs dagars gång, sätter han tänderna i sin egen hud. han bryr sig inte om håret som sprider sig i hans mun, inte heller om de svarta partiklarna han snart sväljer. silverfiskarna smakar ej som de fiskar han brukar få på burk, serverad på sin grå plasttallrik. de avger en bitter smak, någonting han allra helst skulle slippa.
silverfiskarna känner sig överlägsna, de har, i brist på bekräftelse och uppmuntring, övergått i kriminella parasitliknande sysselsättningar. de är hatade, omöjliga att bekämpa och lever ett gott liv i gratis värme och med gratis mat. de får det även städat, flera gånger dagligen syns en beige klo med ett gaffelliknande plastting närma sig deras bo. då gäller det att gömma sig vid de ställen klon ej kommer till. när de sedan färdas bort igen, och kryper tillbaka upp på ryggen, har avföring och en del av äggen försvunnit. detta förenklar att ta sig fram, utan att för den delen förinta hela besättningen.
livet ter sig såhär i dagar, befolkningen ökar och allt fler hittar kärlek och skapar familj. man börjar dela upp pälsen i tomter, och hittar på regler för att förenkla livet och hindra att en del silverfiskar gör saker utanför de äldres intresse. snart blir en del silverfiskar upprörda, då deras hem tas av andra som säger sig ha ägorätten till stora territorier och makten att göra sina underlägsna till anställda. de med mod och tillräcklig frihet flyttar till andra pälsar, lämnar sin familj och sina blivande barn till ett öde utanför sin framtida vetskap. såhär skapas olika samhällen och länder, tills hela världen (bestående av all husets katter) är täckt av silverfiskar. silverfiskarna härskar nu, lever ett liv i total utnyttjning. de förorenar sina bostäder, gör pälsens innehavare sjuk och deprimerad.
tills en dag, då medel sprids över alla pälsar, ett medel med kraften nog att döda hela trupper av vaktare, som i sin tur släpper fram giftet till resten av befolkningen, tills allt är förintat. allting är dött, och som dagarna fortskrider faller fler och fler döda ägg och lik ur pälsen, tills den beska smaken försvinner ur innehavarens mun och dess liv blivit förenklas.
utan vår visshet, har 2 ägg överlevt. de föll ur sitt näste av hårstrån en dag för längesedan, och fann värme i en låda med gammalt hö. i denna hölåda brukar ett land vila sig om dagarna, varför de kläcks och finner mat i dennes päls. så parar de sig, lägger ägg och hela processen sker igen.
silverfiskarna känner sig överlägsna, de har, i brist på bekräftelse och uppmuntring, övergått i kriminella parasitliknande sysselsättningar. de är hatade, omöjliga att bekämpa och lever ett gott liv i gratis värme och med gratis mat. de får det även städat, flera gånger dagligen syns en beige klo med ett gaffelliknande plastting närma sig deras bo. då gäller det att gömma sig vid de ställen klon ej kommer till. när de sedan färdas bort igen, och kryper tillbaka upp på ryggen, har avföring och en del av äggen försvunnit. detta förenklar att ta sig fram, utan att för den delen förinta hela besättningen.
livet ter sig såhär i dagar, befolkningen ökar och allt fler hittar kärlek och skapar familj. man börjar dela upp pälsen i tomter, och hittar på regler för att förenkla livet och hindra att en del silverfiskar gör saker utanför de äldres intresse. snart blir en del silverfiskar upprörda, då deras hem tas av andra som säger sig ha ägorätten till stora territorier och makten att göra sina underlägsna till anställda. de med mod och tillräcklig frihet flyttar till andra pälsar, lämnar sin familj och sina blivande barn till ett öde utanför sin framtida vetskap. såhär skapas olika samhällen och länder, tills hela världen (bestående av all husets katter) är täckt av silverfiskar. silverfiskarna härskar nu, lever ett liv i total utnyttjning. de förorenar sina bostäder, gör pälsens innehavare sjuk och deprimerad.
tills en dag, då medel sprids över alla pälsar, ett medel med kraften nog att döda hela trupper av vaktare, som i sin tur släpper fram giftet till resten av befolkningen, tills allt är förintat. allting är dött, och som dagarna fortskrider faller fler och fler döda ägg och lik ur pälsen, tills den beska smaken försvinner ur innehavarens mun och dess liv blivit förenklas.
utan vår visshet, har 2 ägg överlevt. de föll ur sitt näste av hårstrån en dag för längesedan, och fann värme i en låda med gammalt hö. i denna hölåda brukar ett land vila sig om dagarna, varför de kläcks och finner mat i dennes päls. så parar de sig, lägger ägg och hela processen sker igen.
C sa...
"du dricker ditt kalla kaffe när du inte är okej
var det så du sa?
igår på mariman
det eviga fiket
vårt trafikstopp
bland stressen och kraven
som sköljer över oss
som en våg av ångest
på fiket där med din stora kaffe
leendes, kämpandes för djuren
som vanligt
fina du
''hur hela historien har varit en kamp och för att vara någonting annorlunda måste man kämpa.''
det är så fint
du och din stora kärlek
får mig att tro igen"
"du dricker ditt kalla kaffe när du inte är okej
var det så du sa?
igår på mariman
det eviga fiket
vårt trafikstopp
bland stressen och kraven
som sköljer över oss
som en våg av ångest
på fiket där med din stora kaffe
leendes, kämpandes för djuren
som vanligt
fina du
''hur hela historien har varit en kamp och för att vara någonting annorlunda måste man kämpa.''
det är så fint
du och din stora kärlek
får mig att tro igen"
varje eftermiddag blockerar stenarna
vattnet.
det blir omöjligt att ta sig
fram, att ens se klart.
någon har tömt ett lass sand, som grusar sig
i alla skrymslen och i alla ögon. ting
sväller, förminskas och
förvrängs.
det som sipprar fram är i form av
tårar. det som hålls inne är
vad människorna där uppe
kräver av människorna i båtarna.
allting skiner matt av grått,
likt en hinna över ögon med gråstarr.
ibland försöker
de uppifrån nå fram, med utsträckta
händer och snälla ord.
för några sekunder lyckas de,
men snabbt väller vattnet in
i båten och
grusar ned ögon och öron.
när stora stockar kommer och trycker undan
stenarna, vilket inte händer dagligen,
skiner solen över vattnet,
som porlar fram av lättja
och känsla av
undflykt.
vattnet.
det blir omöjligt att ta sig
fram, att ens se klart.
någon har tömt ett lass sand, som grusar sig
i alla skrymslen och i alla ögon. ting
sväller, förminskas och
förvrängs.
det som sipprar fram är i form av
tårar. det som hålls inne är
vad människorna där uppe
kräver av människorna i båtarna.
allting skiner matt av grått,
likt en hinna över ögon med gråstarr.
ibland försöker
de uppifrån nå fram, med utsträckta
händer och snälla ord.
för några sekunder lyckas de,
men snabbt väller vattnet in
i båten och
grusar ned ögon och öron.
när stora stockar kommer och trycker undan
stenarna, vilket inte händer dagligen,
skiner solen över vattnet,
som porlar fram av lättja
och känsla av
undflykt.
himlen, månbeklädd. sjön speglar sig,
låter ljuset spridas lite längre, gör mörkret mer
kamratligt.
det är en stig. träden har växt sig stora,
spridit sina rötter över stigen.
utan omtanke, utan tanke alls.
och det är inte min skog,
som skjuter sina grenar upp längs stigen,
tätt omger stegen.
stegen som avbryts,
då benen viker sig.
snubblar över en sådan otanke.
knän stöter emot, händer skrapas upp.
olika rött.
tyget som skyler knäna befläckas av klorofyll. under, skärt.
hud som strax skall svida.
små, små vinröda fläckar över handflatorna.
jord klistrar sig fast, tränger in i köttet.
köttet som är du.
fler öppnar sig, viker upp. vecklar undan.
för röda hav.
brunröd lera bildas, tjockare, mer ädel än den efter regn.
tyget tyngs, börjar klibba vid huden.
svettdroppar i pannan, andningen som mer och mer
skiljer sig.
nerverna säger ifrån, då kroppen söker komma upp.
med händerna som stöd.
ansiktet vrider sig, en duns ner. spottar, anstränger dig för att tömma tändernas mellanrum.
det är inte min skog,
den är okänd. ökänd.
följer stigen som leder till det som är vårt. inkräktad
av rötter, turen lämnade dig. utlämnad till väntan.
en fastande mage protesterar, vrider sig i smärta. vridningarna som återigen syns i ansiktet.
någon annanstans,
skogsmöte. beslut skall tas om
huruvida rötterna ska avlägnas,
mördas eller ej.
låter ljuset spridas lite längre, gör mörkret mer
kamratligt.
det är en stig. träden har växt sig stora,
spridit sina rötter över stigen.
utan omtanke, utan tanke alls.
och det är inte min skog,
som skjuter sina grenar upp längs stigen,
tätt omger stegen.
stegen som avbryts,
då benen viker sig.
snubblar över en sådan otanke.
knän stöter emot, händer skrapas upp.
olika rött.
tyget som skyler knäna befläckas av klorofyll. under, skärt.
hud som strax skall svida.
små, små vinröda fläckar över handflatorna.
jord klistrar sig fast, tränger in i köttet.
köttet som är du.
fler öppnar sig, viker upp. vecklar undan.
för röda hav.
brunröd lera bildas, tjockare, mer ädel än den efter regn.
tyget tyngs, börjar klibba vid huden.
svettdroppar i pannan, andningen som mer och mer
skiljer sig.
nerverna säger ifrån, då kroppen söker komma upp.
med händerna som stöd.
ansiktet vrider sig, en duns ner. spottar, anstränger dig för att tömma tändernas mellanrum.
det är inte min skog,
den är okänd. ökänd.
följer stigen som leder till det som är vårt. inkräktad
av rötter, turen lämnade dig. utlämnad till väntan.
en fastande mage protesterar, vrider sig i smärta. vridningarna som återigen syns i ansiktet.
någon annanstans,
skogsmöte. beslut skall tas om
huruvida rötterna ska avlägnas,
mördas eller ej.
mittemot den ostämda gitarren i soffan ligger processen mittemot
en kopp kaffe, vars smak spred sig i min mun och hälsade mig
välkommen tillbaka, mittemot fatet från istanbul fyllt med diverse
småplock. sedan är fältet tomt, endast ringar av havremjölk
pryder där bordet, som en paus i livet. tills solen möter fåtöljen, och
skapar skuggor av lugnt liv på väggen, lämnar katten utanför
sitt fält. där han legat vaktandes under natten, nu utan visshet
om min uppståndelse, fridfullt drömmandes om saker utanför min
tankegång
en kopp kaffe, vars smak spred sig i min mun och hälsade mig
välkommen tillbaka, mittemot fatet från istanbul fyllt med diverse
småplock. sedan är fältet tomt, endast ringar av havremjölk
pryder där bordet, som en paus i livet. tills solen möter fåtöljen, och
skapar skuggor av lugnt liv på väggen, lämnar katten utanför
sitt fält. där han legat vaktandes under natten, nu utan visshet
om min uppståndelse, fridfullt drömmandes om saker utanför min
tankegång
endimensionella rum, platta
i tidrummen mellan oss,
finner jag tillvaron tung och
oumbärlig
stråken av sorg,
himlens sorgekläder,
lämnar då rätt sken över jorden
när mörkret lägger sig
tidigt, samspelar det med min
sinnesstämning
ljuset om morgonen skyms av mörkerläggare
och får mig ej
får mig inte heller, att förstå tiden
vyerna är då begränsade,
melankoli hänger i en tung dimma
över ryggen
finner jag tillvaron tung och
oumbärlig
stråken av sorg,
himlens sorgekläder,
lämnar då rätt sken över jorden
när mörkret lägger sig
tidigt, samspelar det med min
sinnesstämning
ljuset om morgonen skyms av mörkerläggare
och får mig ej
får mig inte heller, att förstå tiden
vyerna är då begränsade,
melankoli hänger i en tung dimma
över ryggen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)