verkligheten bubblar under huden
pulserar och söker utvägar
mina drömmar har leukumi
men du är inte förgiftad
skuggor i hölje över
lusten, över luften
och världen drar djupa
andetag i sömn
här bredvid

jag tänker på dig varje dag

Minnet skall visa vad livet ägde
Sorgen skall visa vad döden tog

trött på att sova

when did something hurt this much

hej bra låt osv

je ne me souivens pas

vatten

kan sitta i gräset länge och känna hur det bränner i halsen. en ansats till ett försök att greppa. och det faller. som nu, för mycket eller för lite intryck och jag vet inte hur man beter sig när det inte är en vän bredvid. stannar i fel stad alltför länge, tills ingen tid finns och det faller. skjuter upp sorgen, kliar handflatorna vid tanken på något. tänker att jag borde hälsa solen men jag har glömt hur man gör, det försvann när vi gick över tröskeln, mamma och jag. saknar mannen som talade om att det är inte hur man har det, utan hur man tar det och tänker "men jag tar ju det inte. inte alls". allt är ansatser till försök att greppa och vad är konstant? så jag skrattar mitt skratt och talar mitt tal och håller mig lugn. och även om det ligger en kropp i slasen ovanför eller rummet bredvid är jag ensam när sömnen inte längre vill anlända, tankarna jag inte kan tänka tar dess plats och allt ersätts av en blyg ansats till ett försök att greppa. om jag startade den här flykten med att rymma in i dimma är det väl så det kommer avslutas.

weeks flash by

svårt att inse att inget är av intresse, raderar långa meningar om det omkring. om gitarren som låter annorlunda, organiserat kaos och lakanen som aldrig är riktigt behagliga utan någon bredvid. om att jag oftast glömmer bort obehaget så fort jag sluter ögonen, vilket tar ett tag, ändå. en färgskugga och en hålskugga på golvet, så okomplicerad. om dagarna kvällarna ute med vi som gör kristianstad levande igen. hela grundskolan kan gås igenom på en dag, alla mentaliteter. jag blev ungdom i det rummet, nu har jag ingen behörighet dit. mitt tak! om alla tågresor och en bok som faktiskt når mig utan att vara författad av tunström. suget efter dimman, och mina läppar är torrare än någonsin. jag väntar men ändå inte. på tåg telefonsamtal ankomster avgångar sms och någon slags tid. den skjuter förbi mig okontrollerbart. vill på något sätt inte ha någonting att se fram emot, det blir så mycket väntan då. men jag har ju det, allting att se fram emot. och jag vet att när jag lägger ifrån mig detta kommer jag resa mig, kissa, kanske borsta tänderna om det känns rätt, ströva omkring, försöka plocka upp och organisera någonting från golvet, sätta mig här igen

är mango mat?

jag är ganska dålig på detta. läxa för mig är något som borde stannat i högstadiet. läxa för mig ikväll är frukt, försök tänka på vitaminerna, och anna ternheim. och jag vet inte men det har varit så ett tag.

fan det tornar upp sig

ibland är känslan bara där, den behöver inte riktig några ord. fast jag vet inte om det är så nu.

you reached for the secret too soon

att sitta i bilen med högsta volym och skrika ut wish you were here med sin pappa. och ta hela den musikaliska resan shine on you crazy diamond, bara enstaka växlade ord och annars bara leende. rusande fram i regn och omvända himlavulkaner. rusande fram med den växande längtan att aldrig komma fram. jag åker bil så sällan att jag alltid tänker igenom livet, på hur det vore om det försvann och blir ledsen med en känsla av acceptans. förbi mitt favoritbilåkarställe, fortfarande fyllt av hästar och märkliga hinder. det var min drömplats att äga när jag var liten.
att finna lugn i bilar och tåg är att finna ett lugn du vill stanna i, du tror för alltid, men det brukar ha lagt sig när du väl är framme vid målet. vill alltid komma fram, förr eller senare.

I leaned on the wall and the wall leaned away

vissa dagar går jag runt med konstant gåshud. jag fäster blicken där, liksom knyter fast den och vänjer mig aldrig. jag vänjer mig heller aldrig vid ärren, även om det verkar så. de är kompakt kyla varje gång jag ser dem, som en påminnelse om att. jag vet. och alla känslor kommer tillbaka. vissa låtrader, anblickar och ord bygger upp det konstanta. en del ställen håller inget lugn, en del håller allt. och jag väntar.

in 5 years time (och yofu)

det är morgon och jag tänkte att jag inte var sugen på kaffe men hur skulle det kunna vara så. jag går upp alldeles för tidigt för att kunna sätta mig här, lyssnar på eller gör lite musik men jag har lite för ont för det senare. ser fram emot måndagsölen och saknar vattenpipan. tänker att natten gick ovanligt fort och att jag lyckades sova utan stjärnor. en kopp kaffe en halv kopp te two more to go. sedan kommer jag på något jag glömde göra och blir lite stressad sedan cyklar jag och det blir kallt om magen med håkan i öronen. jag tänker det ungefär så, men jag vet inte, något annat kan komma i vägen. ur vägen! ibland behöver jag utnyttja min rätt att blogga...

smiles

spiritualized och vattenfärg på golvet. tänker försöka åka till havet nu.