smultron

il arrive et il sorti,
toujours

once again, i can breathe
while ancient noise arouses me
from my spirit's nakedness

tones split into backgrounds
as i am wanting to be forced,
into their home

jaget är en behållare

ni erhåller en tanke
ni vill ej släppa den, av
rädsla att er behållare skall implodera.
konstant biter variationen er,
som kall vätska rinner ner längs er strupe
en omöjlig svalka,
bär er in i inte-världen.
där svalkan inte kommer era hår att resa sig,
inte klär er in i varmare hud och
en famn.

ett hur kommer till ert ego
plötsligt är ni svaret på alla frågor

Familyhood

HOME it says. I, too, am afraid of getting there. I do not call it my home at all times, because of the love I keep somewhere else. But now, that I do, it is a home where I do not want to go. There will be the joy that I for so long have been longing for and there will be him that shreads his anxiety at most places he kept his body. There is a hole, which we are unable to fill. Now and again, he do let us in, only breafly, carefully without full trust.


As I am carried by the train, iron wheels under me, the text is staring at me. Eight years ago, we all would have said ”Home, sweet home” with that big smile upon our faces. My teeth were, as they are always at that age, big and white. At some places along the row of teeth, an unknown amount of them were missing. I may have sighed along with them, not truly understanding the luck and happiness we were all possessers of. Unable to know, what was lying ahead of us. Sharp edges.


Now though, HOME is something not situated in one place, but in different houses, even cities. They have moved away, soon there will be no physical trace of our old weariness. Not belonging to us, anyway. The house will stand there, soon filled with other's happiness and sorrow. Our bodies resting at other places, visible lines drawed between them, as to never forget who we are.


And that our love will never cease to exist.

nigerfloden

det finns endast en sanning

den är bara så

olik för er

ni kan inte hantera kontrasterna,

deras skarpa kanter

ibland när du står där, med vibrationerna runt om dig och tryckande under dina fötter

vänder du blicken

åt hans håll

ser hur den är riktad bort, att hans händer inte darrar

att han lyckas undgå all påverkan

som att han riktar motljuset

flyter inte ens mot strömmen,

han står still,

och dina sorger bara stiger, slutar aldrig

att stiga

solen gav upp er

inte ta sig ut

stängas inne, igenspikade fönster.

stråkar som rör sig utan

takt

fyller dig med lugn, din fasta punkt

folket i dig, minnet i dig.

för där skulle ni bo, fortfarande matade med hopp

det fyllde era magar,

du var ofta mätt

kalheten som skulle fyllas med

era känslor

det andra stället stod tomt, hoppfullt

också.

ni fyllde det, så

utan respekt

The Pond av (Martin) Randauman

jag och louise filmade morgonen

svart reflekteras ej men jag
är okunnig om den räknas som
sekundär eller primär
egenskap

milk milk milk color

groteskt öppen. ord väller ut
som om tvingad att
rättfärdiga min
närvaro.
med sorger med "vikten av ditt befinnande bedöms av orden av"
min blick föll ner i marken,
jag kan alla deras skor
nu. skammen efteråt,
alldeles för lätta steg
allt för
glad.

han är beroende av tv och jag stänger ute ljudet med bob och saknar min älskade