nummer hundraåttiotre

Kom att tänka på min kontaktperson. Som jag hade under några månader på stället jag kallar där. På de frivilliga samtalen ute i trädgården. Hur hon närmade sig mig. Den enda. Och hur jag tillät mig bli så hjälplös. Så svag. När hon for iväg på semester, hela min värld brakade samman. En vecka av skip-bo och sjuan med Monica och de andra tanterna. När hon återvände var det försent. Inte ville jag fortsätta läka, jag kände det som att hon svikit mig. Komma tillbaka sådär, brun och lycklig. Semester från depressionerna. Det var inte rätt, kom inte till mig och försök få ur mig någonting igen.

Men före det, jag ska gå tillbaka till då det var fint. När hon, första dagen, frågade "vill du veta något om mig?". Det kom som en chock, ska jag prata med någon inom vården om hennes liv? Varför vill hon dela med sig av det? Ah, hennes mjuka röst. Hennes mjuka sätt (okej jag saknar henne).

Det hörde till att det var sommar, hela klimatet överallt ändrades. Hur hon pratade om sin trädgård, om sina barn och sin man. De rustade upp växthuset till mig. För jag hade ju inga intressen. Vi for till Solhaga, tomatplantor och gurkor och purjolökar. Jag kände skuld, här betalar befolkningen skatt för att jag ska få ett växthus. Och hur kommer detta hjälpa mig? Det gjorde det inte.

Värmen utomhus, jag ville ändå inte ta av mig tröjan. Kommer ihåg hur G hade dragit upp tröjärmarna, och visat, för att jag skulle våga. Hur 'vad hon nu hette' kom och sa att så gör vi inte här, håll det för dig själv G. Hon var söt, jag följde med henne bortom synhåll när hon rökte. Det var ett billigt märke jag aldrig hört talas om. När vi kom tillbaka sa de åt oss, "håll er inom trädgården". Hon öppnade upp mig. Men efter en eller två veckor var hennes behandling slut, hejdå hejdå, jag drogs igen som en blixtlås igen. Vilken förmåga hon hade egentligen, komma och vara påträngande. Så mycket att jag tillslut gav efter och fick en vän. Men jag var rädd, ville inte visa för personalen att hon fick mig att tala.

Hon var snäll, varm mot alla. Talade ju med A också, hon som hängt sig. Då fick jag en chans att tala med henne, det kändes så fint. Vi satt där, A i sin fåtölj, vi på golvet. Ilsken som få, tårarna rann. Jag och G tröstade, jag spelade Bright Eyes från min mobiltelefon.

De tunga stegen närmade sig. Slow-motion. För varje steg blev ångesten kraftigare. Klamp klamp hördes det, gulp gulp inuti mig. Och handen på axeln