hur förmedlar man det
att man hellre vill stopp
än fortsätta såhär

kommer hem
flera timmar ute borta med hjärnan på högvarv och
ingenting
förändrat

inte något
är hemma
jag håller dig vid liv
jag ödelägger mig själv
räknar dygnet som jag ska 
men har dina timmar
i åtanke

jag låter dig göda
förkroppsliga fantasin
allt det andra mitt liv kunde varit
allt det mitt andra liv
ska bli

lurendrejeri
gör en lista i filtfåtöljen
i rummet utan riktning eller läge
i alla fall är de okända för mig
du skriver först vad jag säger
sen säger du
och jag skriver

tappar bort mig ofta och länge
tror du ser det i mig men du
upprepar aldrig nåt
jag kan hålla med eller försöka
låtsas att jag vet vad du talar om
bygga på något nytt men
hamna fel
det är egentligen bara för att jag inte orkar se dig i ögonen länge

vi är på tredje, ärligt talat fjärde, våningen
jag kan bara se
husfasaden mittemot
den tråkar ut mig för himlen syns
inte alls i den
fönstren speglar oss
och ja
vi speglar tillbaks


nu stannade din bild
och ditt ljud
det har nog aldrig blivit bra när jag försökt
det har nog aldrig blivit av att jag försökt

på badrummet har ena lampan gått
imorgon när jag vaknar är han borta
bilen kommer glida längs ängarna
gråa och oändligt dimmiga men
på vägen mot min barndoms stad
och därför vackra i sin jävla dysterhet
dit jag för första gången vill återvända
den enda plats som kan rymma mitt
huvud mina tankar mitt behov
av en sjö att återvända till dag efter
dag en klunga träd jag känner till
en glänta som inte känns farlig en
grupp ihopflätade stigar jag kan
nånstans utan panik och alienation
jag vet allt är förändrat nu
nya hus nedhuggen skog omledda stigar
förlorat

den här staden var aldrig min den var
hennes sedan första gången hon tog
mig i handen och visade
hur länge jag trott att jag kunnat ta den
göra den till min egen men förgäves
jag är matt nu.
och jag orkar inte mer.
och du får tillbaka.
och snälla ta den.
jag brukade bo där
allting var precis som nu fast
självvalt
spenderar dagar i sällskap bara
av mamma lagar mat gråter
maler tankar
men läser inte
och vågar inte promenera

det låg något mycket starkt i det där med att det var
självvalt
någon stolthet
och det syntes säkert i mina ögon
tom och arg och fylld av död men
liksom säker på det




det här är det närmsta vi kan komma varandra nu
skypebilder av trötta ansikten i väntan
på något bättre eller
i alla fall något annat

inbillar mig att
om du var här
skulle jag säga allting precis
som det är
intalar mig att
om du var här
skulle jag vara bättre

eller i alla fall något annat
hur det är vet jag ju inte
jag vet bara
att:
mitt gamla trötta mantra
har bytts ut till ett mycket
mer aggressivt malande
det håller på att ta livet av mig
i och med
tankens kraft och allt det där

Bloggarkiv