your hands in my back
your hands on my muscles
your weight on my back
it keeps me from trouble

censur, cliché

...igår vandrade jag även i en nationalpark hela dagen, blir alltid så arg mitt i allt det vackra och lugna och naturen. däri vilar mycket av det svåra. i vardagen behöver jag ju bara vara arg på det runtomkring och det lite längre bort, och kan längta till det vackra och lugna och naturen. men när det vackra och lugna och naturen finns runtomkring eller jag ligger inslingrad i de armar där jag trivs bäst och så himla bra, och allt är påtagligt perfekt och så som jag alltid vill ha det, kommer ilskan så mycket starkare och äcklet och lite av hatet till vardagen och samhället(society man, society!!)...

men jag läste en fin rad i en diktsamling:
"i fickan har jag en biljett till morgondagen och jag är inte rädd"
och jag vet de finaste människorna.

ser hans förtvinade ungdom inklämt i en polaroid. förvånas inte över att den ryms, den har till och med plats att sväva ut litet. han äter yoghurt ur plastburk, koncentrerat. hårfästet lite blygt och tillbakadraget. bakom svallar det, ännu inte förlorat. jag blickar vidare, tummarna fästa på doften av Ohuset. spirar upp. röntgenbilder av hjärnan i bakgrunden, på en brunrandig tapet. han är kanske nyduschad där i fören, men ändock sjaskig. vad lika de är, förresten. samma situation, samma skägg och samma kroppsstorlek. i hemlighet fasar jag för din framtid, men med hopp. raka aldrig av dig skägget bara, det kan vara riskfyllt.

ser henne och vill gråta. för några stunder sedan kändes kramen främmande, olustig. och där, i deras gamla och hennes gamla och förlorade med döda katter och trägavel och dagens nyheter, gårdagen. jag kan omöjligt se nuet i hennes blick. aldrig fånga deras gemenskap.

sedan vill jag ju inte fortsätta. det slutade. doften förvillar och rör om, blotta vissheten om deras närvaro förvillar och rör om. de klädde väggarna, de såg på haven och speglarna, på lögnerna och avståndet. kanske skapade de