to be stuck inside a mobile with the memphis blues again

(jag har fina kvällar och dagar med min ljuvliga flicka och fina vänner, soundtrack bob dylan och s&g. fina fina julias bild)

jag har hela världen i mina händer

there is no nead to fear

mitt i andan

tänker på hur mycket tid jag har spenderat med att vänta. det är okej ikväll, med dagens första liter kaffe, nya långkalsonger och en återfunnen håkan hellström. jag har mött en död älg och blodspår i snön, konspirerade ihop en historia, förkastade den. och jag ställde mig och sörjde en stund, såg hur livet kollapsat för någon ute på isen i ett tjockt hav av dimma. kände dess melankoli och funderade på om dimman är där för att absorbera älgens själ, precis som fåglarna absorberade dess kropp.

oroade mig för hur jag skulle klara kontrasten av skogen och sjön som faktiskt ligger tio minuter från mitt rum (skogen som besöks allt för sällan), och staden som börjar allt för tidigt. ringdes upp av min flicka, hon talade med mig hela vägen till dörren och lite till, helt plötsligt var kontrasterna utsuddade och andetagen kvar i mig.

ungdomen har börjat bete sig som den bör, varm choklad och vänskap runt nybekanta köksbord om natten. lagom dimmigt huvud och en otroligt trygg hand i min. tack ni.

dricker kaffe tills det vrider sig i magen varje dag. knivhugg och jag viker mig dubbel. undrar varför det susar i huvudet, varför det värker. det kittlas i benen och dunkar i armarna. brukar behärska mig, lugna ned och andas. nu också. det är mörkt härinne och gitarren låter fint, lite drömskt. vi är två människor utan våra andra halvor bredvid, med fler minnen, av mindre vikt. vi tänder inga lampor, vi talar med konstig tillgjord dialekt och dricker än mer kaffe. ur en mugg med fiskar på, precis sådan som stod i vårt köksskåp när vi var mindre. bara en annan. jag väntar på magsmärtorna, bortser från huvudvärken och tänker att antingen behöver jag syre eller nikotin. båda får vänta.

jag landar lite nu, och som du sa behövdes det nog. det är svårt för sinnena när kroppen stretar emot och vill upp, vill skaka av sig all dovhet och alla krypningar. det är svårt när mrs. robinson inte vill sjuda ur högtalarna. men jag mår bra.

detta är lugnet om det finns. att vakna och tänka på ljusskiftningarna på väggen. se tavlornas olika ansikten, innebörder. jag kopplar inte alarmsignalen med morgon, den är ett bakgrundsljud till armarna som drar mina armar runt sin rygg. till huden som finns där under täcket, så varm att jag nästan bränner mig. den allt mindre dova huvudvärken, syret som saknas i rummet, spelar ingen roll. vi pratar i yrvakna meningar, väntar till nästa signal, och nästa. doften är en doft som likt ingen annan fyller min näsa. vid blotta tanken minns jag hur den känns och minns hur det känns nu, när den inte är här, tomt, öppet, kalt. minns sedan, efter några timmar, hur den återvände bara sekunder senare. varm och frodig!

djur är inte mat

du är mitt lugn och jag ler när du kallar.

qui? je ne sais pas. mais il est triste. il est l'homme d'aujourd'hui. moi, je ne suis pas!

ibland sitter han, står, stilla, utan anmärkningar på livet. och likväl märker han hur hans hjärta slår på, som vore det ensamt instängt i ett hus. öde. och han hör hur det ekar där inne, känner väggarna det slår mot. men han tänker vidare, går vidare, i livet.

baby, you set my heart on fire, I got a hurricane inside my veins and I want to stay forever

ibland undrar jag hur någonting överhuvudtaget har kunnat vara jobbigt när du finns i världen. du fanns månader innan jag föddes, kanske var du redan min. tryggheten som alltid vilar i hjärtat, som vaggar det. och oftast är jag bara glad att du finns. att du får mig att andas. ibland blir jag ledsen över att nya människor finns, tänker att det är förargligt att de också kan se hur underbar du är. då blir jag glad när jag tänker på att du verkligen är så underbar som du verkar. och nya människor kan vara fina, bara lite skrämmande. ibland förundras jag över hur vi alltid kan vara i vår egen värld bland tusen andra. men det är ju så naturligt. en värld där vi delar allt kan inte försvinna. jag är bara glad att du finns. jag tror på vår kärlek. jag undrar hur någonting överhuvudtaget har funnits utan oss.

hjärtat mår bra när du är här

jag sitter i soffan bland solkatter och en gitarr. det bor snart en liter kaffe i min mage, och jag skall köpa bröd till alla fåglar. jag vet att gässen kommer ta allt, men jag har lärt mig kasta långt så att de inte hinner med. duvorna kommer sätta sig alldeles utanför dammen, försiktiga och bedjandes. någon av dem kanske flyger med mig till huset sedan, bosätter sig på taket och intar frukost med mig var morgon. fast bara kanske. nu placerar jag min hand på den ena solkattens mage, den omfamnas av luften. skimmer på utsidan av handen, den skälver lätt. precis som jag gör i hennes ljus, dansar handen i solen. den är sedd, och det är som lyftes tjugisju kilo oro ur, spriddes ut i snön för att sedan ångas upp av solen.

och handen minns, hur det kändes för bara några timmar sedan, när den vilade på hennes hud, ytterst lugn och nöjd. minnen som kommer återupplevas glöms aldrig bort.

museet

(älsklings bild)

i en tidsrymd,
upplyft.
uppvaknandet av fåglar längs
stigen, sjön med det vida
hålet i sin mitt.

enstaka ljuskäglor, likt
stolta flaggor,
jag väntar tills de byts ut av
solkatter

väntar

I will stay tuned

day & night

I will love you till I die
and I will love you all the time
so please put your sweet hand in mine
we'll float in space just you and I

allt känns så djävla bra med dig

his master's voice

det är så ovant. men jag ligger i kojan och lyssnar på elliott och under byen och andas rökelse med en vaktkatt vid fötterna. väggen är kall och jag vill sitta på balkongen.

spiritual ashes

(hej jag gjorde min första låt någonsin idag. akward.............)

little let loose