nummer hundrasjuttiotre

det blir ingenting av med scanningen, det fungerar inte för mig. så det får bli datorskrivet åt er. dubbla parenteser är tillägg

okej
ligger med huvudet
i fotändan nu
försöker skriva
långsamt
sakta ner känslorna
eller tankarna
men bara nu,
nu när de är dåliga
när de river upp
tung andning
men inte rätt nu
letar efter orsaker
missade tabletten imorse
kapslen av lycka ((av balans))
koffeinet rusar
upp fel kemiska
känsloämnen i
hjärnan

ser framför mig
neonrör, som för
signalerna i
hjärnan
oändliga ledningar
starka,
hispiga färger
det är när de
har dessa färgerna
ångesten kommer.
pasteller, mjuka
lugna färger,
det är dem vi söker
då är allt frid
inuti
kärleken är inte
pasteller
men inte heller neon
den är tillåten hispighet
speciella uppbrusande
signaler
och den äkta kärlekens ((här fick jag sms av min kära))
ord
lugnar mer än
någonting annat.
ångesten som var
så djävulsk
alldeles nyss,
bara tre fyra låtar
sedan
är nu ersatt
av längtan
saknad
den här lugna skrivtakten
kommer sig
nästan naturlig
nu
om jag någonsin
blir skicklig nog
att föra en bild
från huvudet till
ett papper, hoppas
jag att bilden av
en ångestfylld
hjärna finns
kvar. den är
vacker som bild.

det gamla tankesättet
försöker smyga
sig på lite nu,
det som säger
åt ångesten att
komma tillbaka,
att stanna.
eftersom att jag
ju tycker det är
vackert
med en tonårstjej
i förtvivlan.
om jag kämpat,
då jag satt och såg
djupa sår öppna
sig, som en spricka
i jorden och ett hav,
ett hav av rött
rinna fram.
först försiktigt
sedan strumpan omlindad
som stopp.
men om jag kämpat
om jag bortsett
från synen
av scenen som i
en bok
eller en film
av van sant
om jag inte romantiserat
och satt mig själv,
eller min kropp,
i huvudrollen
kunde jag stått emot.
men i min omognad,
i min tonårsförvirring
hade jag ännu
inte upptäckt
orden.
deras förmåga
att skapa en
verklighet.
som fysiskt inte
påverkade någonting.
istället för att
skriva
om det jag tycker
är så vackert
utövade jag det
men eftersom att
det var tvunget
att bli min
hemlighet
mättade det mig inte.
jag kunde inte få
något gensvar.
ingen såg, ingen kunde
se (jag visade ju inte)
det jag föreställde
mig uppifrån, och
inzoomat på
ögonen fyllda av
tårar,
det bevarades inte
i ord
eller vackra fotografier
filmer.
det enda kvar
som bevis
är ärrvävnad
och mina minnen.
som jag nu har
ett så stort förråd
att skriva om.
jag behöver inte
hitta på, inte skapa
nya scener
på ett långt tag.

ikväll har jag kommit
underfund med
två tre år av mitt
liv.
och som orden
börjar ta slut
för kvällen
kommer sorgen
förvåningen
men sorgen så...
tankarna har lekt
i mig förut, ja,
men först ikväll
har jag insett
anledningen
till min fascination
(här lämnar jag
tankarna åt mig
själv, då det inte
bara rör mig)
kunde aldrig
känna mig klar
en längre stund
nästa natt
var det dags igen

tänker nu
att jag vill ut och
hjälpa hela
tonårsvärlden
men jag vet
själv,
att jag inte
kunde hoppat
äver dem episoden
och den gör inte
ont i mig.
det enda som hjälpte
mig då,
var
de röda haven
och tankarna
om dem som en bok