nummer tvåhundratrettio

talat om för mig själv hur lugnt allting är nu
och jag tror på mig
ingenting drar
ut mig i samhället nu
för resten av dagen kan jag befinna mig
i denna lägenhet
läsa och äta jordgubbar
dricka te
och kaffe när knivarna inte äro så vassa

måhända någon hälsar på mig
och antagligen vore det bäst
då sinnet förvrängs lite
av ensamhet
och ensamma samtal
under en längre tid