nummer tvåhundratolv

Flera år gamla ord:

ben skakar och händer är kalla
fingrar trummar en nervös melodi
på tangenter
avlägsna jazzbitar hörs
i en vindsvåning, med utsikt över paris innerstad,
sitter en ensamvarg
inte mycket historia
hur hade han hamnat där?
tänker över de hårda slagen
de ännu hårdare orden
lukt av sprit
som gjorde nog för att få honom att lämna
i nitton år,
hade han stått ut
idag,
på hans tjugoårsdag,
satt han ensam i en vindsvåning i paris
han hade tagit sig långt på ett år
ett år fyllt av förnedring och utnyttning för hans del
nödvändigt, för att klara av de dyra hyrorna
kroppen var skör,
av undernäring, skulle de flesta säga
men åh, nej-
han var ett levande bevis på att sorg
och mental ohälsa,
kunde påverka kroppens form
i det här ögonblicket tänker han på
första kvällen,
som han sålde sin kropp
en spännande dröm
förvandlades till en avskyvärd
mardröm
detaljerna sitter kvar

idag, på hans tjugoårsdag
som han hade planerat så väl
tillsammans med de få vänner
han hade i den lilla byn
"Knicklesworth"
var han fylld av en oro
en längtan
som kom att växa sig mer stark
för varje ögonblick
vad han ej visste var
att vad han längtade efter
fanns
och det längtade efter honom


på andra sidan staden
i en källare
med fönster som vette ut mot
gatan
gatan som var fylld av förbipasserande
fötter i regn
källaren, 17 euro i veckan
var det billigaste han kunde hitta
i det nuförtiden dyra paris
det han ägde var
en skrivmaskin
ett par tiotal böcker
en säng
och en kokplatta
rangordnat efter vad han behöver

vad tänker han på?
inte på hur han hamnat här
snarare på hur han ska ta sig
härifrån
längtan efter något större, är stark
starkare än att överleva
pengar, har han sparat
men ensam,
ensam klarar han inte resan
han har varken pengar eller mod


tillbaka i vindsvåningen
oron har blivit rastlöshet
det kryper i de kalla händerna
i de skakande benen
jazzmusiken har sedan länge tystnat
han funderar på en födelsedagspresent
vad skulle de där hemma gett honom?
en riktig måltid, till att börja med
han vet en billig restaurang
om han säger att han fyller år
kanske det rentav blir billigare
han går fram till fönstret
det är inte många steg,
genom den lilla våningen
det regnar
har han någonting att ta över den stickade tröjan?
plastpåsar blir bra
han låser våningen med kedjan
ner för de sex våningarna
ut i regnet
han fryser

i källaren börjar pojken som längtar bort
att känna sig instängd
tänk om han skulle våga sig ut i regnet?
efter många om och men
sätter han på sig jackan han kunde få
för en euro på marknaden nere vid torget
han kryper ut genom dörren
om man kan kalla det ursprungliga fönstret
rätt ut i gatan för en dörr. Han känner hur magen sugs ihop mer och mer för varje restaurang han passerar och hur stegen blir jobbiga. Inga pengar har han på sig, de sista för veckan handlade han en bok för. Det är mycket folk ute och lättatt få tag ¨på pengar. Han känner till en restaurang som är relativt billig, och på vägen dit kommer han att passera mycket människor varav en säkerligen har en litet för löst i fickan instoppad börs.


Pojken som fyller tjugo år tänker på vad hans mor skulle ha givit honom, förutom måltiden han nu var påväg till, om hon hade varit i livet. Ett armbandsur? En rock? Eller, något i hans egen prisklass, en påse apelsiner importerade från Kina?Han bestämmer sig för det senare alternativet. Då han passerar ett fruktstånd, plockar han fram ett par mynt som han tror skall räcka. Eftersom att han inte kan språket särsklit väl, pekar han först på apelsinerna och sedan visar han antalet mynt. Mannen, som ser sliten ut, plockar sju stycken fina, orangea apelsiner i en brun papperspåse och räcker pojken. Tanken i pojkens huvud, är någon så simpel som: "det här var längesedan".


Så mycket folk, och inte en enda cent! Pojken utan historia har fortsatt sin kos mot restaurangen. Det finns alltid generösa män, äldre, som hoppas på en liten titt och bjuder på en simpel måltid. Så mycket finns det inte att säga, om en pojke utan historia. Men vad jag kan avslöja är att anledningen till att han går dit, och inte stannar hemma med sin bok, är att han söker efter en vän att dela resan med. En vän i liknande tillstånd. Är det förgäves, eller ej?

När han går där och skalar sin tredje apelsin, tänker han på vad de skulle sagt till honom. Om han hade varit i Knicklesworth, vad hade han mötts av? En berusad fader, som inte kom ihåg? Tre goda vänner, med snälla ord och hjärtliga gratulationer? Eller rent av ingenting, helt blankt, som idag? Han valde att fantisera om det senare nämnda. Det var enklast så, utan förväntningar kan man inte bli besviken.