nummer åttio

vad jag lånat den sista lördagen i januari
ryan adams -gold
gustaf fröding -dikter från hospitalet
karin boye -till dig
karin boye -månsång
olvido garcía valdés -nattlig jakt
bob hansson -här ligger jag och duger
les murray -den svarta hunden
edith södergran -samlade dikter

peter chrisp -kalla kriget, cubakrisen
enzo traverso -auschwitz, marx och nittonhundratalet
vi skulle få leva här, om muren i palestina
svend b nielsen -sovjet, systemet som bröt samman

sjuttionio

bokhandeln. fylld av människors avtryck i historien. deras kärlek. deras hat, sorg. långa hyllor, böcker. många sidor, miljontals blad. att uppslukas av, fascineras. vackra pärmar. originalspråk, översättningar. människor. gör mig varm, att tänka på människorna som skrivit. en del livsverk. hur böckerna varit livet, för stunden, åt människorna bakom. de har sugits in, blivit en del. betraktare, deltagare, huvudperson. självbiografier. poesi. lyrik. märkliga böcker, märkliga böcker man vill gå in i. bli lika märklig själv. förstå sig på. you gotta be insane to get this. dofterna. ljuden. vad som fyller öronen i bokparadiset. fyller kroppen. jazz ur högtalarna. varmt. värmer upp kroppen, och själen, från kylan därute. trängslen, både mellan böcker och människor. människorna som jobbar där. gubbe med konstig dialekt, jag tror han kommer från amerikat, vitt skägg vitt hår. glasögon. nästa gång jag går in, ska jag ha det som krävs för att bli ägare.

nummer sjuttioåtta

elle est une tragédienne, une actrice et elle est incroyablement belle
(därför ser
jag så
lycklig ut)

ähm ähm ska snart till ida (w) och och hm. musik i alla fall. så kaffesugen mest hela tiden, men känner mig ganska duktig som inte dricker så så så mycket mer än fem koppar.

nummer sjuttiosju

skriver. om naoko och olivia. 'naoko, an asian patti smith. and olivia, a female devendra banhart with blond hair' de är superfina. undrar bara hur jag ska få bilden i mitt huvud att fastna på pappret. gav upp att skriva historer med kinesiskt bläck, när jag kommit på tio meningar var en nedskriven. blir krattig handstil av vanligt bläcl på rött papper. lyssnar igenom lp-skivor. bob dylan, david bowie, kinks och doors än så länge. bowie var mest jobbig. min lista över saker jag vill införskaffa: (avskriven rött papper kinesiskt bläck)
INTO THE WILD -KÖPA
PATTI SMITH -FILM
SYLVIA PLATH
MAMMUT FUCKING ÅMÅL HMM
EDITH SÖDERGRAN
FÅ DINA KÄRLEKSBÖCKER UPPLÄSTA OCH LÄSA DEM SJÄLV
UPPLEVA DIN KÄRLEKSMUSIK
YOUR POETRY
blomma-hus-löv-blomma

nummer sjuttiosex

min morgon doftade tomt. bara tomt. inte ens doften av nytvättat kom, ingen rökelse hade nått huvudkudden. vill inte gosa ner huvudet i kudden, det luktar bara tomt. den tjocka katten sover tungt, men ögonen öppna ett slag. saker jag borde göra över hela hallbordet, mitt skrivbord, den extrainsatta sänghyllan. sträcka på sig, gäspa. sista klunken te. gnugga sig i ögonen, gäspa mer. datorn susar, får mig att tänka på en flod. som rusar fram, tar med sig allt i sin väg. ingen hänsyn.

går till skolan. även om jag önskar jag hade tagit med mig cykeln efter skolan, när jag ska hem, slår ingenting morgonpromenaden. med musik musik musik.

nummer sjuttiofem

well well well well. no, not so well. been all foggy today. my feet weren't mine, oh that came out strange, but I had no control over them. my legs were both heavy and at the same time easy as the wind. one with the wind. my head felt like it was high up above my neck, they didn't stick together. up the stairs, who went round and round and round I felt like I was about to faint. didn't, never have anyway. just lately I've been feeling like that so often, just takes over and everything else slips my mind. everything didn't slip my mind this time, oh can't describe it. came up with some other words I love this day -'longing' and the two who make such a beautiful cople 'pitch black'. why is it I always want to write a story when I come up with those words? off reading, no I really should try and look at the maths. then oh oh oh you know.

nummer sjuttiofyra

ni vet. för flera evigheter sedan. i malmö. några ensamma dreads. samma kläder. jag ser så djävla konstig ut i dem. i alla mina kläder. ingen lust att byta, blir mest chockad av louises promenadbilder. låt det vara, det spelar inge roll. jag borde verkligen göra matte nu, usch. har blivit så bra på att skjuta det ifrån mig.

nummer sjuttiotre

att somna med en oro så stark att jag skruvade mig i timmar och åh.
att vakna till det finaste meddelandet, allt obehag som bortblåst
och jag tycker om dig så himla mycket.
fortfarande yrvaken och med tron att jag försovit mig, blev jag kvar några minuter till och njöt av dina ord. morgonen kommer bestå av gandhi-film på en hård bänk, lutandes mot väggen och en hård kant som skär in i ryggraden. precis ett sådant tillfälle jag blir så irriterad på min skola, jag skulle vilja ha med mig en termos kaffe. eller te. sitter med en stor kopp rooiboste, iskalla händer och trötthet. och en stor dos lycka. nu ska jag ta dagens dos av fluoxetin, lite spirulina och vitaminer. buhu. och lyssna på Shut up I'm dreaming of places where lovers have wings. speciellt 'if I fall into the drink I'll say your name before I sink' förresten har det blivit omöjligt för mig att kolla på tv, inte ens nyheterna går an. och vi har ingen tidning hos mamma. vet inte hur jag ska hålla mig uppdaterad längre. twin peaks twin peaks om kvällarna. det klarar jag!

nummer sjuttiotvå

varenda blodkärl i min kropp pumpade nyss fortare än någonsin, i ca 15 sekunder och sedan var det över. phonecalls are scary even when they don't make it all the way and everything's just as scary as when I dialed the number.

nummer sjuttioett

går, utan kontroll över fötterna. de hasar sig emellanåt. vill inte riktigt lyfta. ögonlocken spretar emot, de vill inte låta ögonen se någonting. hela kroppen längtar efter sängen, efter sömn. att försöka uppfatta orden i musiken, prioriterade jag före jämna steg. en kasse, tung, fylld av apelsiner och bananer var min börda. väl i sängen vägrade sömnen ta över. hur jag än lade mig, hur mycket jag än tog av mig för att frysa och behöva värma mig under täcket, kom ingen sömn. där låg jag, någon timme, med dina fina ord. det var bra nog, det var bra.

nummer sjuttio

som en tjock hinna,
hindrar hjärnan att ta emot kunskap
läser, men ingenting fastnar
förutom det vackra
-murakami, dina meddelanden och och

nummer sextionio

du sover nog
och även om det innebär tysthet för mig
tycker jag om när du sover
att föreställa mig
dig, hur du
suckar försiktigt
hur du andas
vill komma
lägga mig bredvid
betrakta dig
och din sömn,
bli en del av den

nummer sextioåtta

såhär på morgonen
cirkulerar alla tankar,
fort fort
ändrar form
när de formulerats rycker fingrarna
vill skriva, till dig

nummer sextiosju

everything is cold here. too tired to make coffee, but that's the one thing I can have right now that I want. listening to sad but beautiful music, my stomach is acting like it's trying to run away but instead is running in circles. not quite. my right hand is really freezing, there's too much things I should do, have to do actually. my reasons to escape them don't exist, but still I just sit here. telephones are much more scary than seeing you talking to you listen watch everything. but the alternative is much worse. been walking on clouds all day. I like leaning my head down, to feel the spine.

nummer sextiosex

I'M DREAMING OF PLACES WHERE LOVERS HAVE WINGS

nummer sextiofem

jag avskyr lunginflammation. hade tyckt om det lite bättre om jag också varit drabbad, men nu ställer det bara till otroligt och jag är så ledsen.

nummer sextiofyra

Det är natt. Månen skiner, allting badar i ett blåaktigt vitt sken. Luften är klar, likaså våra hjärnor. Vi påverkas så av luften. Oftast är det dimmigt, då är hjärnorna tjocka och vi kan inte skilja en tanke från den andra. Allting flyter ihop, inte så att allting är sammanknutet, att allting hör ihop. Nej, det finns inga ändar att knyta med. De är trasiga, trådarna håller inte ihop. Nu, nu är allting kristallklart. Varje tanke lever för sig själv, man ser tydligt skillnaden. I gryningen, när saker och ting börjar ljusna, kanske de blir ultimata. Då kan de knytas samman, allting kan ses klart, men inte helt skilda åt, nej, vi ser tydligt sammanhanget mellan alla tankar. Hur den ena tanken påverkar den andra och hur de tillsammans formar nya tankar.

 

Vi sitter på bryggan, myggen flockar sig runt vår värme. Sjön breder ut sig, speglar månen och månens hem, himlen. Värmeljusen står i en ring runt om oss, där vi omges av filtar, glas och flaskor. Inte att förglömmas, av varandra. Vi samtalar, precis som vi brukar, om allting. Reflekterar tillsammans, inser nya saker och viftar bort det oväsentliga. Här har vi suttit sedan skymningen, och klockan är nu tre.

 

Dagen har varit fylld av upptäcktsfärder. Promenader, som då verkade oändliga, i den gyllene skogen. Fylld av grönt. Mossa, gräs, träd. Skogsgläntor dök upp, där vi slog oss ned för vila. Termosar med kaffe, en del smörgåsar. När det fortfarande var tidig morgon var gräset lätt blött av dagg. Framåt middagstid överväldigade solen uppifrån, torkade allting och spred en lustig känsla. Skogen var mörk, tjocka väggar av höga träd hindrade ljuset från att färdas långt. Men solen tog sig in genom trädkronorna, lämnade skuggor liggandes på marken. Bland skuggorna satt vi, och av någon outgrundlig anledning frös vi inte.

När klockan närmar sig fyra, blöder dina fingrar. I mitt huvud ser jag fortfarande dina fingrar röra sig över strängarna, kommer ihåg ljudet av skiftena i ackord. Hur du skapade musik, för mig. En lustig känsla har spridit sig i våra kroppar, månen tycks plötsligt lysa svagare och svagare, och vi bestämmer oss för att gå upp till stugan. Stigen, som leder fram till dörren, är krånglig att ta sig upp för. Rötterna är tjocka och långa, de har krokiga fingrar som omfamnar våra fötter gång på gång. Den mörkt röda drycken har orsakat en lätt berusning, får oss att se dubbelt, förvillar känslorna.

 

Hur det än har gått till, har vi nu förirrat oss och hamnat mitt ute i skogen. Det som varit så vackert på dagen, är nu en skrämmande labyrint med likadana väggar överallt. Var vi än vänder oss, är antalet träd samma. Höjderna och grenarnas famn ser likadana ut. Vi försöker hålla oss stilla, hålla koll på var vi kom ifrån. Inte flytta fötterna, endast huvudet får röra sig. Ingenting går att se, månljuset är kusligt blått. Ingen lampa verkar vara tänd i stugan, vi kan omöjligt ha kommit så långt ifrån att väggen av träd skulle blivit så tjock att den kvävde allt ljus. Paniken börjar smyga sig fram. Vi märker att våra försök till logiskt tänkande inte spelar någon roll, ingen logik existerar här. Gång på gång nyper vi varandra i armarna, sluter ögonen hårt för att sedan öppna dem och se exakt samma sak. Våra röster verkar vara förvrängda, likaså känslan för färger.

 

Du läser ’Hur kan jag säga’ av Karin Boye för mig flera gånger, den gör mig lugn. Drar mig tillbaka, visserligen endast i korta stunder, till vår begynnelse. Jag tror att den tröstar dig också.

 

Efter vad som känns som flera timmar av upprepning, sätter vi oss ner. Utmattade, lutar vi oss mot varandra. Rädslan ger vika nog för att vi ska våga slänga oss ned på marken. Försöken att krypa mot trädstammarna har misslyckats varje gång, de håller sig på samma avstånd oavsett hur långt fram vi kryper. Vi finner tröst i varandras ansikten, de trygga vi kan utantill.

 

Vi vaknar av det otroligt starka solskenet. Uttorkade inuti, fuktiga i håret. Smuts överallt, vi pratar om hur våra fötter aldrig varit så svarta förut. Du vaknade först, när jag slog upp mina ögon såg jag dig sittandes stödd på händerna, håret var rufsigt. Du såg så förvirrad ut, så vacker i solskenet. 

nummer sextiotre

en skogsglänta, fylld av solens sken. av din gitarr. där lär jag mig franska, talar för dig. alla nya meningar, alla nya ord. de ska jag berätta. du stryker under de som är vackrast, jag förklarar dem för dig. 

nummer sextiotvå

universum är mig totalt ointressant

just nu

för vad vill väl jag veta

om stjärnor och galaxer

om kometer och röda jättar

nej, hellre vill jag

veta allt om dig

nummer sextioett

skakar på huvudet

som en nytvättad hund

skakar sin päls torr

vattendroppar flyger iväg

åt alla håll

landar, skiljs åt

någon gång

blir de ett med luften

nummer sextio

poison oak når mig genom högtalarna. rör mig. någon gång ska jag berätta.

nummer femtionio

and in that deafening pleasue I thought I heard someone say

if we walk away they'll walk away

nummer femtioåtta (to my norwegian friend)

rummet är fyllt av den omtumlande stickande rökelsen, gul paket med röda tecken. ser hur röken sprider sig och kommer mot mig mot mig. ur högtalarna sjunger min räddare i nöden conor oberst. kommer ihåg hur jag satt i det här rummet, då väggarna fortfarande var vita och rummet fyllt av ångest. frossande, mängder av kläder på mig. tjocka täcke, och den smutsiga blå filten. varm choklad. där och då, började jag med 'catcher in the rye'. kommer ihåg precis hur jag kände mig. i början var jag inte imponerad, han kändes okänslig och tilltalade mig inte. det ändrades, ja. nu har jag tänkt otaliga gånger att jag ska läsa den på engelska, men jag har för mycket att läsa. de osynliga städerna kallar på mig, ska få tag på ett norsk exemplar och jämföra, titta, se. känna. men boken ska omtumla mig på svenska, jag ska tänka på bananplantor och tåg. det är så mycket jag inte kommer ihåg. har du läst murakami? första gången idag, kom titeln mig att tänka på dig. norwegian wood. alltid glömmer jag hur låten går, men jag drabbas av dess känsla var gång jag lyssnar. ingen av lp-skivorna från min fars ungdom innefattar norwegian wood, internet är till min hjälp i de stunderna. tänker på stugan, i denna stund uppmanar jag dig att läsa den. så fort du bara kan. så vi båda vet vad jag tänker på. när jag vet att du har läst, då ska jag fortsätta.

nummer femtiosju

franska flyger runt i huvudet. allting i mitt huvud flyger. det stannar, kan inte komma i genom skallbenet. men flyger. irrar runt. hittar inte hem. en del är 'på väg', lagda så. men andra, andra vill bara hem. ha ett hem. höra hemma någonstans, var som helst. när de försöker slå sig till ro, bädda ner sig i hjärnan, påverka nerverna med sitt bäddande, packar upp, försöker ställa allt till rätta, sjasas de iväg av andra. antingen de som vill ta deras plats och slå sig ned, eller de som gör sin väg förbi och inte tänker snedda, nej de ska gå på gå på. 

sedan lunchrasten, när jag hittade tystheten. satt vid elementet, kollade ut på alla i deras liv. frös. läste om hur mannen jag inte vet namnet på 'ran a bath, and sank in' har jag tänkt bada. först måste jag frysa. frysa. ta av mig den randiga strumpan, och den grå. göra i ordning musik. then I'll sink in, lay there for as long as I can. before I get too warm and almost panic,  then I'll dry and continue the music upstairs, decorate the walls with photos. men det får vänta till inatt, någon gång. 

nummer femtiosex

out of coffee, again, the glass is next to me. a brown circle in the middle, it will soon dry out, feel empty without its water. I'm listening to cassadaga, it was such a long time ago. the messages on my phone thrills me. I even like how it feels like it's taking forever. I'll be on the train tomorrow, bet the days either's gonna fly away, or crawl like a snail before I'm on it. 

nummer femtiofem

irritation på de som var nära, fysiskt inte mentalt, de mentala har jag inte hyst ett uns irritation gentemot. tystnaden som var så påtaglig, inte visste jag att man kunde få det lugnet. avlägsna samtal och en del skrik hördes, så som i varje skola, men det var isolerat. där satt jag med mannen jag inte vet vad han heter, the sheep man, the dolphin hotel et cetera. och mitt totalt uppfyllda sinne. hur nära någon kan kännas, flera tågstationer bort. den obefintliga koncentrationen på siffrorna, x:n, topptriangelsatserna och jag kommer inte ihåg mer. att försöka föreställa sig någon men tvinga sig själv att ge upp, gång på gång. i engelska flygeln doftade det av rökelse, indiska tyger hängde på väggarna, för fönstrena och täckte bokhyllorna. en film om ett helt avlägset liv. bilder på glada mammor med sina barn i famnen, undernärda kor med benig rygg och uppsvälld mage. alla frågor som föddes, om alla möjliga sorters rättigheter. 

framför mig blinkar ett lysrör. blink blink. slutar aldrig. barfota. kaffet är slut. ett vagt ljud uppkommer vid blinket, som om man slog ett bestick mot ett glas fyllt av vin. eller släppte otaliga mynt ner i en glasbrunn. stegliknande ljus hördes, inte 'shuffle shuffle' som på sextonde våningen i dance(...). men ljud låtande som steg, men ingen kom. ingen öppnade dörren, sa 'hallå' och

nummer femtiofyra

things that crossed my mind and kept me from sleeping;

jag tycker verkligen om orden plunge och gaze,
we'll plunge into a bottomless pit
we just sat there, gazing at the sky. with nothing on our minds but eachother

och, ge mig en svans. jag vill slingra den runt dig. så mycket som skrevs ner med silverpenna på det röda pappret, på andra sidan var dikten. den underbara dikten.

nummer femtiotre

när jag släpper hans tass
väcker jag honom ur vila
drömmar om muslekar,
och sprattlande fisk
eller om kärlek,
och svansar slingrade runt varandra
han vaknar snabbt
kollar upp som för att
säga att jag har stört honom
och krossat hans drömmar

nummer femtiotvå

like the way you talk. the way you seem to think. I'm pretty certain that's the way you really think. how you put together your sentences, the dreamy mystical feeling of it all. how some of them are exactly as I said them. it only frightened me for a moment, a short one. almost right away I went incredibly happy and yeah. yes, I've been thinking maybe you're not real. wanting to ask the ones I know seen us together if I really wasn't talking to myself. you're so many songs. started thinking about young&armed. yeah, I'll play that now. and then take a shower.

nummer femtioett

je suis très fatiguée et seule. and a bit confused. there's so much longing in me right now. think I'll take a shower, then read and maybe I'll drag the tv out, but my eyes are way too tired to knit. the cat's mostly lying everywhere I go. he climbed his way up on me earlier, while lying down.

listade jag ut det förut? jag tror det. önskar jag gjort det utan internets hjälp. satt och bläddrade i ordboken länge, med laleh i bakgrunden och antecknade i pärmen på 'svart som silver'. det blev inte rätt. blir frustrerad. lite. oavsett rabblar jag det nästintill hela tiden, älskar att säga toujours.
det är som om vi alltid vetat. fin