Det är natt. Månen skiner, allting badar i ett blåaktigt vitt sken. Luften är klar, likaså våra hjärnor. Vi påverkas så av luften. Oftast är det dimmigt, då är hjärnorna tjocka och vi kan inte skilja en tanke från den andra. Allting flyter ihop, inte så att allting är sammanknutet, att allting hör ihop. Nej, det finns inga ändar att knyta med. De är trasiga, trådarna håller inte ihop. Nu, nu är allting kristallklart. Varje tanke lever för sig själv, man ser tydligt skillnaden. I gryningen, när saker och ting börjar ljusna, kanske de blir ultimata. Då kan de knytas samman, allting kan ses klart, men inte helt skilda åt, nej, vi ser tydligt sammanhanget mellan alla tankar. Hur den ena tanken påverkar den andra och hur de tillsammans formar nya tankar.
Vi sitter på bryggan, myggen flockar sig runt vår värme. Sjön breder ut sig, speglar månen och månens hem, himlen. Värmeljusen står i en ring runt om oss, där vi omges av filtar, glas och flaskor. Inte att förglömmas, av varandra. Vi samtalar, precis som vi brukar, om allting. Reflekterar tillsammans, inser nya saker och viftar bort det oväsentliga. Här har vi suttit sedan skymningen, och klockan är nu tre.
Dagen har varit fylld av upptäcktsfärder. Promenader, som då verkade oändliga, i den gyllene skogen. Fylld av grönt. Mossa, gräs, träd. Skogsgläntor dök upp, där vi slog oss ned för vila. Termosar med kaffe, en del smörgåsar. När det fortfarande var tidig morgon var gräset lätt blött av dagg. Framåt middagstid överväldigade solen uppifrån, torkade allting och spred en lustig känsla. Skogen var mörk, tjocka väggar av höga träd hindrade ljuset från att färdas långt. Men solen tog sig in genom trädkronorna, lämnade skuggor liggandes på marken. Bland skuggorna satt vi, och av någon outgrundlig anledning frös vi inte.
När klockan närmar sig fyra, blöder dina fingrar. I mitt huvud ser jag fortfarande dina fingrar röra sig över strängarna, kommer ihåg ljudet av skiftena i ackord. Hur du skapade musik, för mig. En lustig känsla har spridit sig i våra kroppar, månen tycks plötsligt lysa svagare och svagare, och vi bestämmer oss för att gå upp till stugan. Stigen, som leder fram till dörren, är krånglig att ta sig upp för. Rötterna är tjocka och långa, de har krokiga fingrar som omfamnar våra fötter gång på gång. Den mörkt röda drycken har orsakat en lätt berusning, får oss att se dubbelt, förvillar känslorna.
Hur det än har gått till, har vi nu förirrat oss och hamnat mitt ute i skogen. Det som varit så vackert på dagen, är nu en skrämmande labyrint med likadana väggar överallt. Var vi än vänder oss, är antalet träd samma. Höjderna och grenarnas famn ser likadana ut. Vi försöker hålla oss stilla, hålla koll på var vi kom ifrån. Inte flytta fötterna, endast huvudet får röra sig. Ingenting går att se, månljuset är kusligt blått. Ingen lampa verkar vara tänd i stugan, vi kan omöjligt ha kommit så långt ifrån att väggen av träd skulle blivit så tjock att den kvävde allt ljus. Paniken börjar smyga sig fram. Vi märker att våra försök till logiskt tänkande inte spelar någon roll, ingen logik existerar här. Gång på gång nyper vi varandra i armarna, sluter ögonen hårt för att sedan öppna dem och se exakt samma sak. Våra röster verkar vara förvrängda, likaså känslan för färger.
Du läser ’Hur kan jag säga’ av Karin Boye för mig flera gånger, den gör mig lugn. Drar mig tillbaka, visserligen endast i korta stunder, till vår begynnelse. Jag tror att den tröstar dig också.
Efter vad som känns som flera timmar av upprepning, sätter vi oss ner. Utmattade, lutar vi oss mot varandra. Rädslan ger vika nog för att vi ska våga slänga oss ned på marken. Försöken att krypa mot trädstammarna har misslyckats varje gång, de håller sig på samma avstånd oavsett hur långt fram vi kryper. Vi finner tröst i varandras ansikten, de trygga vi kan utantill.
Vi vaknar av det otroligt starka solskenet. Uttorkade inuti, fuktiga i håret. Smuts överallt, vi pratar om hur våra fötter aldrig varit så svarta förut. Du vaknade först, när jag slog upp mina ögon såg jag dig sittandes stödd på händerna, håret var rufsigt. Du såg så förvirrad ut, så vacker i solskenet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar