nummer femtioåtta (to my norwegian friend)

rummet är fyllt av den omtumlande stickande rökelsen, gul paket med röda tecken. ser hur röken sprider sig och kommer mot mig mot mig. ur högtalarna sjunger min räddare i nöden conor oberst. kommer ihåg hur jag satt i det här rummet, då väggarna fortfarande var vita och rummet fyllt av ångest. frossande, mängder av kläder på mig. tjocka täcke, och den smutsiga blå filten. varm choklad. där och då, började jag med 'catcher in the rye'. kommer ihåg precis hur jag kände mig. i början var jag inte imponerad, han kändes okänslig och tilltalade mig inte. det ändrades, ja. nu har jag tänkt otaliga gånger att jag ska läsa den på engelska, men jag har för mycket att läsa. de osynliga städerna kallar på mig, ska få tag på ett norsk exemplar och jämföra, titta, se. känna. men boken ska omtumla mig på svenska, jag ska tänka på bananplantor och tåg. det är så mycket jag inte kommer ihåg. har du läst murakami? första gången idag, kom titeln mig att tänka på dig. norwegian wood. alltid glömmer jag hur låten går, men jag drabbas av dess känsla var gång jag lyssnar. ingen av lp-skivorna från min fars ungdom innefattar norwegian wood, internet är till min hjälp i de stunderna. tänker på stugan, i denna stund uppmanar jag dig att läsa den. så fort du bara kan. så vi båda vet vad jag tänker på. när jag vet att du har läst, då ska jag fortsätta.