nummer femtiofem

irritation på de som var nära, fysiskt inte mentalt, de mentala har jag inte hyst ett uns irritation gentemot. tystnaden som var så påtaglig, inte visste jag att man kunde få det lugnet. avlägsna samtal och en del skrik hördes, så som i varje skola, men det var isolerat. där satt jag med mannen jag inte vet vad han heter, the sheep man, the dolphin hotel et cetera. och mitt totalt uppfyllda sinne. hur nära någon kan kännas, flera tågstationer bort. den obefintliga koncentrationen på siffrorna, x:n, topptriangelsatserna och jag kommer inte ihåg mer. att försöka föreställa sig någon men tvinga sig själv att ge upp, gång på gång. i engelska flygeln doftade det av rökelse, indiska tyger hängde på väggarna, för fönstrena och täckte bokhyllorna. en film om ett helt avlägset liv. bilder på glada mammor med sina barn i famnen, undernärda kor med benig rygg och uppsvälld mage. alla frågor som föddes, om alla möjliga sorters rättigheter. 

framför mig blinkar ett lysrör. blink blink. slutar aldrig. barfota. kaffet är slut. ett vagt ljud uppkommer vid blinket, som om man slog ett bestick mot ett glas fyllt av vin. eller släppte otaliga mynt ner i en glasbrunn. stegliknande ljus hördes, inte 'shuffle shuffle' som på sextonde våningen i dance(...). men ljud låtande som steg, men ingen kom. ingen öppnade dörren, sa 'hallå' och