nummer hundratio

let's not shit ourselves i högtalarna, mest för att förklara känslan och atmosfären runtom. nu stjäl den min uppmärksamhet, det jag tänkt skriva om, som är så otroligt svårt att skriva om, vill inte formuleras.

Det har ingen fast form. Först i efterhand, och även nu är jag inte helt säker, vet jag att det är ångest. Direkt när jag försöker formulera det i mitt inre, försöker förklara det för mig själv, ge ögats förklaring, och örats, sprids det ut i miljoner bitar. Flyger isär och endast små partiklar stannar. De är aldrig tillräckligt. Enda sedan jag var liten, bara några år, och låg och tittade upp på bården av små fräcka barn. Som ur en saga av Astrid Lindgren, med hästar av tunnor och kvastar som svans. Eller takmålningarna i mamma och pappas rum, med svampgubbar, tuppar och vackra kvinnor, och inte att förglömma det gamla paret. Paret som om nätterna sa i spöklik röst 'Goooodnaaaaat Amaaanda' dallrande och hånande. Missförstå mig inte, jag har inte haft en jobbig barndom med tvångstankar och fobier, nej, de kom först senare, i tonåren. Men de här märkliga känslorna har existerat, och, när jag tänker tillbaka, förekommit mycket ofta. Hängt kvar, men på sistone blivit mer ovanliga. När bården och takmålningarna inte längre fanns kvar hos mig, eller snarare när jag inte var kvar hos dem, fick de mer utseende. Då stirrade jag i vita tak, oftast när jag var sjuk. Tänkte skriva alltid svartvitt, men nej. Har försökt förklara, som om att jag spelar ett spel. Ett mycket allvarligt sådant, det går ut på att samla åt sig så mycket siffror som möjligt. De flyger i taket, taket får djup och blir till en orkan av förvirring. Precis när spelet är på väg att ta slut, och jag har samlat åt mig nästan allt, och taket äntligen fått lugn, släpps allting ut och börjar om på nytt. Jag har tänkt på det, inte sugits in i spelet utan verkligen tänkt att jag ska komma ihåg hur det ser ut så att jag kan förklara. Men nej. När jag var mindre, fortfarande hos bilderna som slukade min uppmärksamhet, var det mest stickande i fingrarna. Hur det kändes som att handen delades upp i små små flygande insekter, en del iskalla, andra glödheta. När jag vände mig för att kolla på handen var den kvar, inte alls surrande iväg. Och de märkliga, verkliga inbillningarna. Om godnatthälsningarna från det gamla paret, eller hur hela min klass stod i dörren och sjöng för mig. Jag tror inte att det här påverkade mig så mycket, jag kunde bortse från allting. Somna lugnt med handen pillandes på mammas hals. Men det fanns hos mig, flyttade in i mig och jag undrade väldigt mycket varför. Men då jag inte kunde förklara, och fortfarande inte kan förklara det rättvist, slutade jag fråga. Och nu, nu tror jag att det var ångest. Små små attacker. Hur allting, som sifferleken, samlas upp och är på väg att ordna sig, men genast flyger ut igen.

nummer hundranio

någon häller snö ur hinkar från himlen, gör allting vitt. endel ställen envisas, envisas med att inte bli snötäckta. de vill hålla kvar sin ursprungliga färg, men snart färgas de också. något frestar mig med att vara den första på vägen, som sätter sina fotspår. hasar runt med fötterna, går märkligt och fyller i andras blekta spår. så det ser ut som att de hoppat jämfota, eller haft en trogen följeslagare bakom sig. går dit jag aldrig förr gått, utmanar rädslan. går in i konstverket, det som är rostrött. branta trappor och mörka gångar. komma ut, gå vidare, bakom golfbanan. leder mig till berget av grå stora stenar. som en vall. till höger breder ängen ut sig, lockar med sin mystik. staketet, träden reser sig som härskare. tänkte 'om jag haft din hand och dina andetag här hade jag vågat mig ut på ängen'. 

öronen är fyllda med vågor, ett tryck som inte vill ge sig av. känns som undertryckt ångest, som den gången jag var elva eller tio. när jag frågade alla om jag såg orolig ut, bad dem kolla noggrant in i mina ögon. i spegeln såg jag ingenting, ingen annan heller. men jag kände det i mig, hur allting brusade upp och gav ett tryck, som en tjock expanderande sten inuti. och jag hade ingen aning om varför. jag mår bra nu, och tror inte att detta är oro. jag tror det är öronsjuka.

nummer hundraåtta

händerna kupar sig

runt koppen

som om du

desperat försöker

hålla kvar vid

den sista värmen

med kaffe droppandes från

fingrarna

sprider du dig

själv

i form av fläckar

över allt

doftar av vanilj

nummer hundrasju

(tänkte dela med mig av diktboken, dagens kaffesällskap)

allén står naken

likdelar avklippta 

vid fotknölen

står kvar i rader

längs vägen

i sin bädd av 

jord bredvid asfalten

luften fylld av

rök

blir tjock i halsen

är det era kroppar

som eldas upp?

solen skiner, som om

den med ny, stark

kraft kommit

tillbaka efter

en lång tids höst

fåglarna är min musik

under mig är

marken mjuk

och trädkronorna breder ut sig

som tak

ovan

här går jag med

näsan i den blå boken

kanske snubblar jag

nummer hundrasex

saker jag inte riktigt vill ska finnas
usa, födelsedagar, avstånd, matteprov, gå till fyra, kojbyggskomplikationer (jag har inte mött dem ännu men efter att skruvat mig i natten om hur jag ska ta mig till känns det som att de kommer uppstå), att dofter försvinner.

nummer hundrafem

and when you shine
you know you take
a massive part out of me
and when you smile
you know you blind me
to all the horrors I see

nummer hundrafyra

i kojan. läser, glaskupan är slut. dricker för mycket kaffe, tuggar tuggummi, smaken minner om dig. letar efter kärlek i musiken, den finns i all. skriver dikter i kinaboken, kalla det slöseri av papper. kojan har badat i solsken, blinkandes. singo ligger och andas tryggt bredvid. önskar att usa inte fanns, inte så snart. kollar på knapparna, du sa du glömde knappen, men de var två. är två. huden i ansiktet har fått tillbaka sin smidighet, fukt. ingenting jag tycker om, men allt sitter fortfarande i mig. läser i den blå boken, nötta kanter. strimmor av vitt.

nummer hundratre

love.

nummer hundratvå

kramvägg
(kojan är fulländad)

nummer hundraett

beviset på din existens (skosnöret)

nummer hundra

den själsliga berusningen
av dig
tar över mig
slukar hela min existens
min koncentration
försvinner
kryper ihop bland
täckena
som bär din doft
mellan meningarna,
försöken att gå in i bokens värld,
sniffar jag.
låter mig drabbas av
den själsliga berusningen,
släppen in den
i magen,
låter den dra i mina mungipor
andas djupt
in dig

nummer nittionio

klär om till hästvänliga kläder, ska bara mysa idag. vill inte vara tung på någons rygg. ikväll ska jag kolla på ohälsosamt mycket twin peaks, om det ens finns en ohälsosam gräns för det, med mamma.

nummer nittioåtta

det är fortfarande överväldigande för mig att avsluta en bok. den tomma känslan precis efter sista meningen, jag säger alltid 'jaha' och pratar med kisen som ligger på min mage, det är oftast på det sättet jag avslutar böcker. hur jag läser om den första sidan, kopplar ihop de första meningarna med de sista. suckar och inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. den här gången var det inte sorgligt, dance dance dance's karaktärer fångade mig inte lika starkt. förut har de blivit mina bästa vänner, en del har jag önskat mer om. och de har dött. eller försvunnit. 'in the end we never found out what happened to sumire'. eller om naoko. de helt abrupta dödsbeskeden. som om att de vore de mest självklara ting i världen. att de ska dö. självmord, spårlösa försvinnanden. det var mycket försvinnanden i dance dance dance, men inga riktiga kärleksfyllda personer försvann. yuki försvann inte, hon utvecklades. blev mer vuxen på två och en halv månad. flera gånger har det slagit mig att jag inte fått reda på vad huvudpersonen i boken heter. jag trivdes med den här boken. ja. och jag känner mig mer mogen, som att jag har vuxit, vad gäller haruki murakami. tanken på att jag bara har tre fyra fem böcker kvar är inte lika förkrossande längre. jag vet att jag har mycket annat att upptäcka, mina sinnen för annan litteratur, andra författare har öppnats. jag hade en göran tunström-släng, jag hade en murakami-släng. de var båda fantastiska, men det här är än mer fantastiskt. att ha en släng av allt. nu ska jag ge mig in i glaskupan. sedan 'the picture of dorian gray'.


(skrev förresten uppsats på nationella provet idag, svenska. det var ganska fint att sitta i klassrummet med töväder utanför, alla satt stressat och skrev. pennorna glödde. jag stannade upp en del och tänkte på dem, undrade vad de skrev. jag blev inte nöjd med mig. saknade django reinhardt som inspirationskälla. undrar allt hur det gick för mig)

nummer nittiosju

it's for real and I'm so happy

nummer nittiosex

tystnaden är lika viktig som
orden

nummer nittiofem

jag skriver berättelser. det är bara att de rattas ned på block, med olika sorters pennor olika sorters handstilar. ofta uppkommer orden så många gånger, just nu absorbes. (engelska)

nummer nittiofyra

malmö symboliserar kärlek för mig nu för tiden. längtar till det blir mer regel än undantag att befinna sig där. 

allting i mig

känns mäktigt

gör ont

men så långt ifrån ont ändå

läser tills ögonen 

värker

blir suddiga

ljuset avtar mer och mer

förflytta sig till 

elljuset

somna kvart över ett

vakna svettig kvart över tre

pm

tjockt inuti huvudet

somnade efter godnattsaga

henry miller

löksmak i halsen

fara hem till pappa

fara mot far

läsa trettio sidor

yuki har stannat på hawaii

hon blev min favorit,

murakamis märkliga tjejer tilltalar mig alltid

nu är hon borta från

huvudperspektivet

spiritualized ljuva toner ljuva instrument ljuva röst ljuva ljuva kärlek längtan åh

hörs bredvid mig runt mig i mig

ingenting beskriver mig mer just nu

än känslan

du får av spiritualized

skjutsa iväg mig till malmö nu

nummer nittiotre

ska lyssna på godnattsaga. tack.

nummer nittiotvå

gå upp ner upp ner sida till sida med ögonen. 

söka, örnögon.

alla sinnen på sin vakt.

tänk, jag visste inte 

vilka skatter vi har i

vårt eget bibliotek.

de är gamla, doftar gott.

mm.

längtan längtan.

gammalt exemplar av 1984 -george orwell (måste läsa igen)

karin boye -kallocain

män i solen, och andra palestinska berättelser. åh. jag blev överlycklig av mitt fynd, den är orange. doftar underbart. tretton kronor när det gav sig. den ser inte fingrad ut. 

sylvia plath -glaskupan. gammal. sluter ögonen och doftar doftar. omslaget är plastigt, ler.

nu ska jag läsa läsa läsa ut dance dance dance. likadant med nypåbörjade dorian gray. de väntar på mig. har väntat sedan pappas ungdom, de kan vänta några veckor till.

nummer nittioett

jag är av arten filur, vi lever på apelsier och bananer. vi dricker inget rent vatten, bara i form av kaffe eller sojamjölk. musiken i öronen är ändå det största livsmedlet, tillsammans med litteratur. vi har väldigt svårt att hålla oss till en sak, tankarna och likaså böckerna susar runt i huvudet. oftast är vi förälskade, och önskar då vi skrivit de vackra texterna som så fint passar som handen i handsken till våra känslor. vi har förmågan att, även i de mest fula industristädernas planterade hemska parker, föreställa oss att vi befinner oss i vår urmiljö, skogen. i skogen växer mossa och träd. i träden klättrar vi, binder kransar av skogens pärlor. presenterar oss 'me spacy, you' 'me bedy coser, love' 'love'. sedan slår vi oss ned med böckerna, doftar och börjar prata vårt riktiga språk. jag håller fortfarande på att lära mig filurspråket, som går ut på att säga allting som ur en dikt ur en bok, tänka över sina meningar innan man släpper dem. vi kramas mycket också.

jag ska utveckla. slå mig ned snart och hela tiden skriva om filur. tack söta bumbelhaum med muminkoppen. 

nummer nittio

lyssnar på spiritualized och det är så djävla underbart. tycker om att inse ett bands storhet gång på gång på gång.

nummer åttionio

ska krypa ner under täcket. några minuter. att koka kaffe här nu känns som en allt för stor ansträngning. snart så. trötthet.
kyla
otrolig kyla idag
allt för lite kläder på mig,
gick och omfamnade
mig själv.
brr.
helt plötsligt tittade solen fram,
precis när jag var i
det som liknar en skogsglänta
och precis när jag tänkte
på glädjen

nummer åttioåtta

det visade sig att
breathless
à bout de souffle
till sista andetaget
är samma film

nummer åttiosju

jean-luc godard. ska kolla på sextiotals-film. breathless.
att inte ha en aning vad jag
är på väg in i
franska?
kollat på woody allen intervjuas
fyllt av kärlek
att jag är den enda med kärlek för honom?
jag vet inte
tecknat, lyssnat och lett
en kvinna, för tjock högerarm
breda axlar
jag vet inte. men hon kommer från fyrtiotalet.
hon är ansiktslös.
dricker vin hela nätterna
cigarett i mungipan
mest hela tiden
läser
blåser ut röken
mumlar på franska
ah, je suis triste, fatiguèe et ma vie n'est pas drôle.
fast vi vet alla att hon är vacker.

nummer åttiosex

om vi befann oss i frankrike
allt jag vet
men inte kan skriva
här
det skulle finnas för oss
tillsammans med jazzen
vi hade förflyttats till gamla
frankrike
à bout de souffle
skulle jag vara kvinnan
eller mannen?
han som röker tjocka cigaretter
för fingrarna över sina läppar
framfusig
hon som är så otroligt vacker
'new york herald tribune'
'new york herald tribune'
i bilen
hur hon förklarar hur hon är ledsen

nummer åttiofem

här är allt rött
vi är röda
kom hit så bjuder vi på röd kärlek
jag och min skapare
hon som tog in mig i hennes rum
lät mig höra hur musiken låter
när den inte kommer från mig
hon försöker
försöker så mycket,
att hålla sig till det röda
inte transformera till blå
hon har den klumpen
klumparna
klarar inte av mycket längre
att vara borta från den
hon vill träffa
så kom hit
vore hon inte ensam
skulle hon stråla
det som fyller henne skulle
utan förvaring
förvandlas från pessimism
till kärlek
stråla ur henne. det skulle inte gå att missta.
koffeinet skulle få anledning att existera i hennes kropp
kom hit

nummer åttiofyra

magen gör sådär ont. kom hit. how can I explain sjunger bob. magen gör såhär ont. åh. kom.

nummer åttiotre

tänker: tänker lite. hmm ska jag sätta igång någon film? vill inte ta slut på all twin peaks direkt.

nummer åttiotvå

bob dylan strömmar ur högtalarna. den sprudlande lyckan har bytts lite mot en mer melankolisk lycka. django reinhardt gjorde mig galen, bytte till prickig skjorta provade vit blus klämma i håret. dansade lite stilla och log en massa mot den tomma sängen. för den var inte tom inuti mig ju. det arga uttrycket var faktiskt en slump. ville mer föreviga det fina i fåtöljen med kaffe bok och fin musik, var inte så arg. nu sitter jag i sängen. huvudet mot ena knäet, nyduschad. håret är tungt. fryser ganska mycket. pingvinstrumpor. inget ljud har kommit ur min hals på en tid nu, sist var nog till memphis blues.så klumpig, bet mig nyss i tungan. då viskade jag aau.

kom hit

nummer åttioett

jag kom hem. nattliga två. django reinhardt och lycka.

snön vågade sig fram tillslut
singlade ner från himlen
dansade runt i ljuset av gatlyktorna
och jag var så lycklig

---------------

vände bak huvudet
såg spåren av cykelhjulet bredvid
mina fotspår
kände mig inte ensam
scenen var så vacker
fylld av lycka funderingar

---------

den söta doften kvar i min existens
samexisterade
kalla händer på cykelstyret
mitt på vägen, huvudet uppvänt
i sinnet var jag tillsammans med snöflingorna
dansade
föll aldrig ner
samlades aldrig på marken
deras liv fortsatte,
fortsatte att dansa
snurra runt, flyga upp och ner
ingen gravitation
så som uppe i rymden,
hur man inte får
något fäste där