nummer hundratio

let's not shit ourselves i högtalarna, mest för att förklara känslan och atmosfären runtom. nu stjäl den min uppmärksamhet, det jag tänkt skriva om, som är så otroligt svårt att skriva om, vill inte formuleras.

Det har ingen fast form. Först i efterhand, och även nu är jag inte helt säker, vet jag att det är ångest. Direkt när jag försöker formulera det i mitt inre, försöker förklara det för mig själv, ge ögats förklaring, och örats, sprids det ut i miljoner bitar. Flyger isär och endast små partiklar stannar. De är aldrig tillräckligt. Enda sedan jag var liten, bara några år, och låg och tittade upp på bården av små fräcka barn. Som ur en saga av Astrid Lindgren, med hästar av tunnor och kvastar som svans. Eller takmålningarna i mamma och pappas rum, med svampgubbar, tuppar och vackra kvinnor, och inte att förglömma det gamla paret. Paret som om nätterna sa i spöklik röst 'Goooodnaaaaat Amaaanda' dallrande och hånande. Missförstå mig inte, jag har inte haft en jobbig barndom med tvångstankar och fobier, nej, de kom först senare, i tonåren. Men de här märkliga känslorna har existerat, och, när jag tänker tillbaka, förekommit mycket ofta. Hängt kvar, men på sistone blivit mer ovanliga. När bården och takmålningarna inte längre fanns kvar hos mig, eller snarare när jag inte var kvar hos dem, fick de mer utseende. Då stirrade jag i vita tak, oftast när jag var sjuk. Tänkte skriva alltid svartvitt, men nej. Har försökt förklara, som om att jag spelar ett spel. Ett mycket allvarligt sådant, det går ut på att samla åt sig så mycket siffror som möjligt. De flyger i taket, taket får djup och blir till en orkan av förvirring. Precis när spelet är på väg att ta slut, och jag har samlat åt mig nästan allt, och taket äntligen fått lugn, släpps allting ut och börjar om på nytt. Jag har tänkt på det, inte sugits in i spelet utan verkligen tänkt att jag ska komma ihåg hur det ser ut så att jag kan förklara. Men nej. När jag var mindre, fortfarande hos bilderna som slukade min uppmärksamhet, var det mest stickande i fingrarna. Hur det kändes som att handen delades upp i små små flygande insekter, en del iskalla, andra glödheta. När jag vände mig för att kolla på handen var den kvar, inte alls surrande iväg. Och de märkliga, verkliga inbillningarna. Om godnatthälsningarna från det gamla paret, eller hur hela min klass stod i dörren och sjöng för mig. Jag tror inte att det här påverkade mig så mycket, jag kunde bortse från allting. Somna lugnt med handen pillandes på mammas hals. Men det fanns hos mig, flyttade in i mig och jag undrade väldigt mycket varför. Men då jag inte kunde förklara, och fortfarande inte kan förklara det rättvist, slutade jag fråga. Och nu, nu tror jag att det var ångest. Små små attacker. Hur allting, som sifferleken, samlas upp och är på väg att ordna sig, men genast flyger ut igen.