nummer nittioett

jag är av arten filur, vi lever på apelsier och bananer. vi dricker inget rent vatten, bara i form av kaffe eller sojamjölk. musiken i öronen är ändå det största livsmedlet, tillsammans med litteratur. vi har väldigt svårt att hålla oss till en sak, tankarna och likaså böckerna susar runt i huvudet. oftast är vi förälskade, och önskar då vi skrivit de vackra texterna som så fint passar som handen i handsken till våra känslor. vi har förmågan att, även i de mest fula industristädernas planterade hemska parker, föreställa oss att vi befinner oss i vår urmiljö, skogen. i skogen växer mossa och träd. i träden klättrar vi, binder kransar av skogens pärlor. presenterar oss 'me spacy, you' 'me bedy coser, love' 'love'. sedan slår vi oss ned med böckerna, doftar och börjar prata vårt riktiga språk. jag håller fortfarande på att lära mig filurspråket, som går ut på att säga allting som ur en dikt ur en bok, tänka över sina meningar innan man släpper dem. vi kramas mycket också.

jag ska utveckla. slå mig ned snart och hela tiden skriva om filur. tack söta bumbelhaum med muminkoppen.