nummer hundranio

någon häller snö ur hinkar från himlen, gör allting vitt. endel ställen envisas, envisas med att inte bli snötäckta. de vill hålla kvar sin ursprungliga färg, men snart färgas de också. något frestar mig med att vara den första på vägen, som sätter sina fotspår. hasar runt med fötterna, går märkligt och fyller i andras blekta spår. så det ser ut som att de hoppat jämfota, eller haft en trogen följeslagare bakom sig. går dit jag aldrig förr gått, utmanar rädslan. går in i konstverket, det som är rostrött. branta trappor och mörka gångar. komma ut, gå vidare, bakom golfbanan. leder mig till berget av grå stora stenar. som en vall. till höger breder ängen ut sig, lockar med sin mystik. staketet, träden reser sig som härskare. tänkte 'om jag haft din hand och dina andetag här hade jag vågat mig ut på ängen'. 

öronen är fyllda med vågor, ett tryck som inte vill ge sig av. känns som undertryckt ångest, som den gången jag var elva eller tio. när jag frågade alla om jag såg orolig ut, bad dem kolla noggrant in i mina ögon. i spegeln såg jag ingenting, ingen annan heller. men jag kände det i mig, hur allting brusade upp och gav ett tryck, som en tjock expanderande sten inuti. och jag hade ingen aning om varför. jag mår bra nu, och tror inte att detta är oro. jag tror det är öronsjuka.