otnak

utvärtes tystnad

tryckande

jag vill faktiskt inte höra något mer

jag vill inte säga

men du kliver in

stora blöta steg rakt från skogen

nu flera dagar efter

är vätan ännu kvar

fuktig

får mig att känna mitt ansikte

trycks ned

i mossan

föralltidfuktigochkallnäramenpåfelsätt

ofriviligtslavisktförtryckandenedtryckande

du ser mig inte längre
jag är förstörd och du kan inte släppa taget
slut ögonen

alla i samma riktning
du ska veta att jag är omöjlig
du ska veta att jag följer bättre
än någon annan

(tills jag slutar)

likriktade försök
i lycklig lättja
vredens struptag och sluta slå

finner mig
aldrig

avresa

jag är lite full och jag återvänder inte till malmö. på något sätt lyckas jag vara kvar i mig. kvar i avstampet och jag tänker att jag reser nu. atombomb och örhängena korrigerade och mina tankar korrigerade. om jag bara kunde börja morgondagen med att tala från mig och uttrycka någon självklarhet och determinism så är det i fantasin kirrat.

nej jag tänker aldrig lämna ett definitivt svar nej jag tänker aldrig besluta om något nej så låt det rulla djupare in i obeslutsamhet och vidare till lättja

(mixpix)

your hands in my back
your hands on my muscles
your weight on my back
it keeps me from trouble

censur, cliché

...igår vandrade jag även i en nationalpark hela dagen, blir alltid så arg mitt i allt det vackra och lugna och naturen. däri vilar mycket av det svåra. i vardagen behöver jag ju bara vara arg på det runtomkring och det lite längre bort, och kan längta till det vackra och lugna och naturen. men när det vackra och lugna och naturen finns runtomkring eller jag ligger inslingrad i de armar där jag trivs bäst och så himla bra, och allt är påtagligt perfekt och så som jag alltid vill ha det, kommer ilskan så mycket starkare och äcklet och lite av hatet till vardagen och samhället(society man, society!!)...

men jag läste en fin rad i en diktsamling:
"i fickan har jag en biljett till morgondagen och jag är inte rädd"
och jag vet de finaste människorna.

ser hans förtvinade ungdom inklämt i en polaroid. förvånas inte över att den ryms, den har till och med plats att sväva ut litet. han äter yoghurt ur plastburk, koncentrerat. hårfästet lite blygt och tillbakadraget. bakom svallar det, ännu inte förlorat. jag blickar vidare, tummarna fästa på doften av Ohuset. spirar upp. röntgenbilder av hjärnan i bakgrunden, på en brunrandig tapet. han är kanske nyduschad där i fören, men ändock sjaskig. vad lika de är, förresten. samma situation, samma skägg och samma kroppsstorlek. i hemlighet fasar jag för din framtid, men med hopp. raka aldrig av dig skägget bara, det kan vara riskfyllt.

ser henne och vill gråta. för några stunder sedan kändes kramen främmande, olustig. och där, i deras gamla och hennes gamla och förlorade med döda katter och trägavel och dagens nyheter, gårdagen. jag kan omöjligt se nuet i hennes blick. aldrig fånga deras gemenskap.

sedan vill jag ju inte fortsätta. det slutade. doften förvillar och rör om, blotta vissheten om deras närvaro förvillar och rör om. de klädde väggarna, de såg på haven och speglarna, på lögnerna och avståndet. kanske skapade de

gamla självklarheter

i skiktet efter synen

när du brådvilligt sett förbi

allt som ej kan undgås

stormar ljuskäglor bland

krakulerade leder och

eviga världsmålningar

tingens missuppfattade betydelse

bygger banor med för få

bindningspunkter

imorgon ser jag två harar springa över fälten

det där om att bygga bo. utan virke eller verktyg, utan fysiska bevis. att kräla in i ett vara, odiskret och högljutt, med all kraft och knyta fast. finna alla nervtrådar och binda samman dem med sina egna, bli uppmärksam och lyhörd. att gå bland blåbärsriset och berätta om alla blåbär som klamrar sig fast där under sensommaren. hur du kan äta dig mätt på dem och sedan klättra på stenarna, lägga tyngd och finna fotfäste.

imorgon ser jag två harar springa över fälten. jag talar ej om dem, du ser. den ena i morgondiset, snabbt och målmedvetet. den andra i eftermiddagssol, mer flyende. sedan kan vi springa längs spåret, tappa bort oss och ta fart över ängen. medvetet. och i skymningen resa en koja,av grenar och små kvistar, högt. högt. överge idet och klä oss i kottar eller boklöv, konstant eld, konstant täcke, och så blåbären.

k.söder

frihetskänslan som börjar ta fäste i mig.

kan inte möta stjärnorna

ventilerar sönder kosmos

ditt första möte lagar atmosfären

klättrar upp längs skuggorna

jag väntar på att stelna,

dina händer

möblerar om mina hjärtslag

vägleder andetagen

fastgjuten i värme

träden rodnar

utan förmåga att

flytta rötter

från fläckar av kyla

under bara händer

strömmar

längs nya medvetandevågor

ni låter er stämmas av

vinden

för nyckfulla konstellationer

i parader

längs tankegångarna

wihoo, singo (ovan/nedan/bredvid) är för tjock för att fånga en mus så nu bor det en liten en i källaren, classe ville inte släppa ut henom för att det är för kallt, och hen har massa frö och digestive och lite ost. hen är jättesocial men vågar inte bli klappad och jag hoppas hen är kvar imorgon så vi hinner bekanta oss/ta farväl. godnatt.

jag föddes där. in i en glödande vit vinter, bitande kyla och omvälvande värme. lärde mig att gå, stegen längs de alldeles nya gatorna. vägarna och genvägarna, först i blindo, utan uppmärksamhet, följde troget. till biografen först, sjuk av nikotin, sedan till mitt nya hem, det snöade av min nyfikenhet. till förparken, och dammarna. alltid trygg. till stationen, återvändon. som ungdom, fiket, flickrummet och det som var stort. märkte inte hur det minskade. solen kom, det vita nya blev vant och gyllene. jag letade själv, gick upp med det inlärda, vek av. började vänta. utanför, gick bakvägar så att ingen såg, väntade. kanalen, caféet, konsthallen, förparken, dammarna, fiket, vänner, familj, stationen, kanalen. trapphuset. lärde mig platser. växte upp. vande mig. blev utkastad, regnade. försökte nå gatstenarna, skrev om hur de rämnade under mig, gav vika. vägarna gick åt sidan, dalade och sköt. väntade. affärerna, familj, vänner, fiket. återtogs, blev gammal. glömde bort väntan, vande mig. kunde allt, här. borta. inuti. dog, återuppstod. och nu, bli överkörd, att vandra de nu gamla gatorna alltid förbryllad, utslängd och ändå tillhörande. slukas, dränkas, bli närd. blodigt och svart, andnöd i vitt, vandrandet. vandrandet.

jag har tagit det ganska lugnt med de nya snöfallen varje gång. blivit lite ledsen kanske, men ändå tagit det lugnt. men nu skriker hela kroppen efter äventyr och det gör jätttttteont ju. och det här är faktiskt inte särskilt uppmuntrande: http://www.time55.com/sv/nedrakning/blogg_hemsida.php

såhär, fast med gröna löv:

måste sluta skriva jättelånga stycken om ingenting och sedan sudda ut dem. men nu blir det action på bloggen. haj. en rolig sak från tidningen: grisbonde bondson producerar 9000 grisar om året. de kunde i alla fall skrivit föder upp. har för övrigt suddat ut ett stycke nu också. naj nu tycker jag det kan bli sommar så vi kan åka ut i skogen. och operera ut proppen som blockerar min hjärna, ja. äventyrslysten.

i fjärde raden i kompendiet om kina stod det 'monsunregn'. där fastnade jag, såg honom ute på havet, tänkte att där är han ju nu men han ser eller hör ingenting, och han känner inte pulsen under sig.

so take me to the courtyard made of water

& make your point by pointing out the letters in the stars

"... & lokföraren hade inget annat att göra än att babbla för sej själv med natten strilande ner för kinderna: det blir ingen pest, ingen stormvarning, ingen explosion. världen kommer att friseras åt helvete, men först måste tre saker uppfyllas.

en puckelrygg föds. föräldrarna gömmer honom i en förvaringsbox på närmaste poststaion. han hittas levande & uppfostras på en anstalt för hemlösa ligister. den dag han läst ut en hel dagstiding utan att falla i gråt, ska han lämna sitt jobb på tvättinrättningen i kingston & dra iväg till sahara, där han tappar sin lumpbrosch nånstans i sanddynerna. det är det första som måste hända. sen ska en havande blonderad tjej, som våldtagits på en bakgård i singapore, flyga över samma öken i ett chartrat jumbojet. hon måste sitta bredvid en man, som hela tiden torkar sin monokel & bladdrar om refrängsångerskornas ångest. hon ska äta upp ett äpple & kasta ut kärnhuset. det måste virvla en mil ner genom rymden & träffa lumpbroschens skugga i sanden. det är det andra. till slut ska två människor som inte känner varandra samtidigt tänka: "det där molnet på himlen liknar en skinnflådd travjockey med en blommig frack över armen." först då är det över. men det blir ingen jordbävning, inga åskkatastrofer, ingen giftläcka. ni kommer att märka det på att alla människor börjar stirra ner i sina händer & hålla upp dom mot ljuset & skaka armarna över trottoarkanten. först försvinner ett finger, sen två, sen tre, sen fyra, sen..."

(öijer)

stearin kapsyler skogsföremål upphittade diverse saker pennor papperslappar tidningsurklipp dödsannonser med mycket damm.

på tv

Från biblioteket vill jag ha glatt runt, vandrar runt en timme, får mörkt, -124, vandrar runt tjugo minuter minns inte men går nog in på ett ställe innan jag går hem, lyssnar jag på Mending of the Gown och tänker fint när jag handlar tappar jag ICA-kortet förvirrat och vänder inte tillbaks för att leta, går hem och packar in spelar gitarr, på grusvägen ser jag dig komma mot mig och blir glad och varm trots att det sker i tankarna och stigen just då endast i minnet känner dina fotsteg och jag din hållning och anar ditt leende, hemma distraheras sjunger generat tänker generat och doftar apelsin, jag hör fragment med fasaden framför samtidigt som jag tänker på hus utan fasader som en liknelse till mig i blicken, liknar nu mycket vid annat och fokus är borta fragment har blivit helhet och kylan förgör inte glädjen.