ser hans förtvinade ungdom inklämt i en polaroid. förvånas inte över att den ryms, den har till och med plats att sväva ut litet. han äter yoghurt ur plastburk, koncentrerat. hårfästet lite blygt och tillbakadraget. bakom svallar det, ännu inte förlorat. jag blickar vidare, tummarna fästa på doften av Ohuset. spirar upp. röntgenbilder av hjärnan i bakgrunden, på en brunrandig tapet. han är kanske nyduschad där i fören, men ändock sjaskig. vad lika de är, förresten. samma situation, samma skägg och samma kroppsstorlek. i hemlighet fasar jag för din framtid, men med hopp. raka aldrig av dig skägget bara, det kan vara riskfyllt.

ser henne och vill gråta. för några stunder sedan kändes kramen främmande, olustig. och där, i deras gamla och hennes gamla och förlorade med döda katter och trägavel och dagens nyheter, gårdagen. jag kan omöjligt se nuet i hennes blick. aldrig fånga deras gemenskap.

sedan vill jag ju inte fortsätta. det slutade. doften förvillar och rör om, blotta vissheten om deras närvaro förvillar och rör om. de klädde väggarna, de såg på haven och speglarna, på lögnerna och avståndet. kanske skapade de

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggarkiv