"... & lokföraren hade inget annat att göra än att babbla för sej själv med natten strilande ner för kinderna: det blir ingen pest, ingen stormvarning, ingen explosion. världen kommer att friseras åt helvete, men först måste tre saker uppfyllas.

en puckelrygg föds. föräldrarna gömmer honom i en förvaringsbox på närmaste poststaion. han hittas levande & uppfostras på en anstalt för hemlösa ligister. den dag han läst ut en hel dagstiding utan att falla i gråt, ska han lämna sitt jobb på tvättinrättningen i kingston & dra iväg till sahara, där han tappar sin lumpbrosch nånstans i sanddynerna. det är det första som måste hända. sen ska en havande blonderad tjej, som våldtagits på en bakgård i singapore, flyga över samma öken i ett chartrat jumbojet. hon måste sitta bredvid en man, som hela tiden torkar sin monokel & bladdrar om refrängsångerskornas ångest. hon ska äta upp ett äpple & kasta ut kärnhuset. det måste virvla en mil ner genom rymden & träffa lumpbroschens skugga i sanden. det är det andra. till slut ska två människor som inte känner varandra samtidigt tänka: "det där molnet på himlen liknar en skinnflådd travjockey med en blommig frack över armen." först då är det över. men det blir ingen jordbävning, inga åskkatastrofer, ingen giftläcka. ni kommer att märka det på att alla människor börjar stirra ner i sina händer & hålla upp dom mot ljuset & skaka armarna över trottoarkanten. först försvinner ett finger, sen två, sen tre, sen fyra, sen..."

(öijer)