wihoo, singo (ovan/nedan/bredvid) är för tjock för att fånga en mus så nu bor det en liten en i källaren, classe ville inte släppa ut henom för att det är för kallt, och hen har massa frö och digestive och lite ost. hen är jättesocial men vågar inte bli klappad och jag hoppas hen är kvar imorgon så vi hinner bekanta oss/ta farväl. godnatt.
jag föddes där. in i en glödande vit vinter, bitande kyla och omvälvande värme. lärde mig att gå, stegen längs de alldeles nya gatorna. vägarna och genvägarna, först i blindo, utan uppmärksamhet, följde troget. till biografen först, sjuk av nikotin, sedan till mitt nya hem, det snöade av min nyfikenhet. till förparken, och dammarna. alltid trygg. till stationen, återvändon. som ungdom, fiket, flickrummet och det som var stort. märkte inte hur det minskade. solen kom, det vita nya blev vant och gyllene. jag letade själv, gick upp med det inlärda, vek av. började vänta. utanför, gick bakvägar så att ingen såg, väntade. kanalen, caféet, konsthallen, förparken, dammarna, fiket, vänner, familj, stationen, kanalen. trapphuset. lärde mig platser. växte upp. vande mig. blev utkastad, regnade. försökte nå gatstenarna, skrev om hur de rämnade under mig, gav vika. vägarna gick åt sidan, dalade och sköt. väntade. affärerna, familj, vänner, fiket. återtogs, blev gammal. glömde bort väntan, vande mig. kunde allt, här. borta. inuti. dog, återuppstod. och nu, bli överkörd, att vandra de nu gamla gatorna alltid förbryllad, utslängd och ändå tillhörande. slukas, dränkas, bli närd. blodigt och svart, andnöd i vitt, vandrandet. vandrandet.
jag har tagit det ganska lugnt med de nya snöfallen varje gång. blivit lite ledsen kanske, men ändå tagit det lugnt. men nu skriker hela kroppen efter äventyr och det gör jätttttteont ju. och det här är faktiskt inte särskilt uppmuntrande: http://www.time55.com/sv/nedrakning/blogg_hemsida.php
såhär, fast med gröna löv:
måste sluta skriva jättelånga stycken om ingenting och sedan sudda ut dem. men nu blir det action på bloggen. haj. en rolig sak från tidningen: grisbonde bondson producerar 9000 grisar om året. de kunde i alla fall skrivit föder upp. har för övrigt suddat ut ett stycke nu också. naj nu tycker jag det kan bli sommar så vi kan åka ut i skogen. och operera ut proppen som blockerar min hjärna, ja. äventyrslysten.
"... & lokföraren hade inget annat att göra än att babbla för sej själv med natten strilande ner för kinderna: det blir ingen pest, ingen stormvarning, ingen explosion. världen kommer att friseras åt helvete, men först måste tre saker uppfyllas.
en puckelrygg föds. föräldrarna gömmer honom i en förvaringsbox på närmaste poststaion. han hittas levande & uppfostras på en anstalt för hemlösa ligister. den dag han läst ut en hel dagstiding utan att falla i gråt, ska han lämna sitt jobb på tvättinrättningen i kingston & dra iväg till sahara, där han tappar sin lumpbrosch nånstans i sanddynerna. det är det första som måste hända. sen ska en havande blonderad tjej, som våldtagits på en bakgård i singapore, flyga över samma öken i ett chartrat jumbojet. hon måste sitta bredvid en man, som hela tiden torkar sin monokel & bladdrar om refrängsångerskornas ångest. hon ska äta upp ett äpple & kasta ut kärnhuset. det måste virvla en mil ner genom rymden & träffa lumpbroschens skugga i sanden. det är det andra. till slut ska två människor som inte känner varandra samtidigt tänka: "det där molnet på himlen liknar en skinnflådd travjockey med en blommig frack över armen." först då är det över. men det blir ingen jordbävning, inga åskkatastrofer, ingen giftläcka. ni kommer att märka det på att alla människor börjar stirra ner i sina händer & hålla upp dom mot ljuset & skaka armarna över trottoarkanten. först försvinner ett finger, sen två, sen tre, sen fyra, sen..."
(öijer)
Från biblioteket vill jag ha glatt runt, vandrar runt en timme, får mörkt, -124, vandrar runt tjugo minuter minns inte men går nog in på ett ställe innan jag går hem, lyssnar jag på Mending of the Gown och tänker fint när jag handlar tappar jag ICA-kortet förvirrat och vänder inte tillbaks för att leta, går hem och packar in spelar gitarr, på grusvägen ser jag dig komma mot mig och blir glad och varm trots att det sker i tankarna och stigen just då endast i minnet känner dina fotsteg och jag din hållning och anar ditt leende, hemma distraheras sjunger generat tänker generat och doftar apelsin, jag hör fragment med fasaden framför samtidigt som jag tänker på hus utan fasader som en liknelse till mig i blicken, liknar nu mycket vid annat och fokus är borta fragment har blivit helhet och kylan förgör inte glädjen.
svävar kvar
en ny gryning
tankar faller genom
luckan, träffar hjärtkammare
simmar i ljus,
håller upp facklor och
vandrar längs nya stigar
hittar belåtet
dånet i dimman
gör sig förstått
mönster brister,
byggs upp
på rundningar, husskelett, vildmarker och fasta hav;
fullkomlighet
jag andas bättre i din blick
efter några timmar bland lugnet och hans livs sköte kan vi ju nästan prata okonstlat och från hjärtat. jag tycker om de stunderna, på väg hem, i samma linje fram till att vägen förgrenar sig, och vi samlar upp. det känns lite som när jag fortfarande hade rum där, i Ohuset, och det fortfarande var vårt. hans. då man fick ljuga sig igenom kvällarna och utnyttja hans blindhet. spendera nätterna med röda hav och ändå känna sig fri, med utsikten först mot pizzerian och utehusen som var rosa men som blev vita och rivdes (det har visst redan ryckts bort lite från minnet), och sedan mot vägen och gatuljusen, korsningen med det alltid så fantastiska regnet. och jag satt i det psykadeliska röda, hjältar vibrerandes mellan väggarna och dörren alldeles stängd. luften tätnade alltid där, jag har otaliga bildbevis. och även om våra ord längs samma linje från min sida alltid studsar lite lustigt, och rösten är i den obefintligheten jag fasar (han är ju auktoritär), och hans alltid hamnar någonstans i Huset och hennes i Ohuset men ändå i Resorna, och det fasar jag ju än mer, de där orden, alltid bränner det till så att jag får spendera flera timmar åt återhämtningen, luskandes i anledningarna till konsekvenserna, så gjorde det mig ändå glad ikväll. jag gick hem, avslutade lite som jag avslutade för fyra år sedan, i kylan med för tunn jacka i gränsen mellan stad och skog. ingen ny visdom men ändå omtanke i magen. och det märks ju att man vuxit lite, när han har skrivit testamente och hon ska flytta och jag ska packa ner porslin, när jag vågar le från hjärtat i hans, och även mitt, livs sköte.
jag tror att jag har drömt att mina hårtoppar är kluvna i fyrkanter två nätter i rad, precis samma scenario när jag upptäcker hårstråna, men jag vet inte, det kan ju vara en dröm det också. och så har jag fått somna, sova och vakna jättegott inatt. iron & wine's daytrotter session är jättebra, och jag har kommit på att det vore roligt att jobba som ett levande uppslagsverk. med lite hjälp från internet förstås, så man klarar sig. till sist så är sommaren ovanligt kall och vit, och jag undrar om renarna är kvar mitt i berlin. hoppas inte.
"Efteråt borde jag ju ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.
Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa." (enquist)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)