efter några timmar bland lugnet och hans livs sköte kan vi ju nästan prata okonstlat och från hjärtat. jag tycker om de stunderna, på väg hem, i samma linje fram till att vägen förgrenar sig, och vi samlar upp. det känns lite som när jag fortfarande hade rum där, i Ohuset, och det fortfarande var vårt. hans. då man fick ljuga sig igenom kvällarna och utnyttja hans blindhet. spendera nätterna med röda hav och ändå känna sig fri, med utsikten först mot pizzerian och utehusen som var rosa men som blev vita och rivdes (det har visst redan ryckts bort lite från minnet), och sedan mot vägen och gatuljusen, korsningen med det alltid så fantastiska regnet. och jag satt i det psykadeliska röda, hjältar vibrerandes mellan väggarna och dörren alldeles stängd. luften tätnade alltid där, jag har otaliga bildbevis. och även om våra ord längs samma linje från min sida alltid studsar lite lustigt, och rösten är i den obefintligheten jag fasar (han är ju auktoritär), och hans alltid hamnar någonstans i Huset och hennes i Ohuset men ändå i Resorna, och det fasar jag ju än mer, de där orden, alltid bränner det till så att jag får spendera flera timmar åt återhämtningen, luskandes i anledningarna till konsekvenserna, så gjorde det mig ändå glad ikväll. jag gick hem, avslutade lite som jag avslutade för fyra år sedan, i kylan med för tunn jacka i gränsen mellan stad och skog. ingen ny visdom men ändå omtanke i magen. och det märks ju att man vuxit lite, när han har skrivit testamente och hon ska flytta och jag ska packa ner porslin, när jag vågar le från hjärtat i hans, och även mitt, livs sköte.