dricker kaffe tills det vrider sig i magen varje dag. knivhugg och jag viker mig dubbel. undrar varför det susar i huvudet, varför det värker. det kittlas i benen och dunkar i armarna. brukar behärska mig, lugna ned och andas. nu också. det är mörkt härinne och gitarren låter fint, lite drömskt. vi är två människor utan våra andra halvor bredvid, med fler minnen, av mindre vikt. vi tänder inga lampor, vi talar med konstig tillgjord dialekt och dricker än mer kaffe. ur en mugg med fiskar på, precis sådan som stod i vårt köksskåp när vi var mindre. bara en annan. jag väntar på magsmärtorna, bortser från huvudvärken och tänker att antingen behöver jag syre eller nikotin. båda får vänta.

jag landar lite nu, och som du sa behövdes det nog. det är svårt för sinnena när kroppen stretar emot och vill upp, vill skaka av sig all dovhet och alla krypningar. det är svårt när mrs. robinson inte vill sjuda ur högtalarna. men jag mår bra.