ljushuvud

då ljuset släcks blir rummet klarare. kontrasterna minskar, intrycket blir mjukare och lättare att inta. där utanför, på andra sidan gaveln till den öppna dörren, är det gult. trots sin närhet är det mig avlägset, här är ju mörkt. det ligger prestationskrav bredvid, under ordportalen. ur den kosmiska lådan strömmar ljusa klara ögon. från mitten av min kropp ilar en värk. den ger sig inte av, hur jag än säger till. ännu längre, förbi ännu en gavel, inne i badrummet, djupt in i pälsen, mellan de många tusen hårstråna ser man ibland små silverfiskar röra sig. de livnär sig på talg och blod, på värmen han utstrålar. de sprider sina avkommor utan hans tillstånd, genererar obehag i honom. vid upprepade tillfällen, snart en del av hans livs dagars gång, sätter han tänderna i sin egen hud. han bryr sig inte om håret som sprider sig i hans mun, inte heller om de svarta partiklarna han snart sväljer. silverfiskarna smakar ej som de fiskar han brukar få på burk, serverad på sin grå plasttallrik. de avger en bitter smak, någonting han allra helst skulle slippa.

silverfiskarna känner sig överlägsna, de har, i brist på bekräftelse och uppmuntring, övergått i kriminella parasitliknande sysselsättningar. de är hatade, omöjliga att bekämpa och lever ett gott liv i gratis värme och med gratis mat. de får det även städat, flera gånger dagligen syns en beige klo med ett gaffelliknande plastting närma sig deras bo. då gäller det att gömma sig vid de ställen klon ej kommer till. när de sedan färdas bort igen, och kryper tillbaka upp på ryggen, har avföring och en del av äggen försvunnit. detta förenklar att ta sig fram, utan att för den delen förinta hela besättningen.

livet ter sig såhär i dagar, befolkningen ökar och allt fler hittar kärlek och skapar familj. man börjar dela upp pälsen i tomter, och hittar på regler för att förenkla livet och hindra att en del silverfiskar gör saker utanför de äldres intresse. snart blir en del silverfiskar upprörda, då deras hem tas av andra som säger sig ha ägorätten till stora territorier och makten att göra sina underlägsna till anställda. de med mod och tillräcklig frihet flyttar till andra pälsar, lämnar sin familj och sina blivande barn till ett öde utanför sin framtida vetskap. såhär skapas olika samhällen och länder, tills hela världen (bestående av all husets katter) är täckt av silverfiskar. silverfiskarna härskar nu, lever ett liv i total utnyttjning. de förorenar sina bostäder, gör pälsens innehavare sjuk och deprimerad.

tills en dag, då medel sprids över alla pälsar, ett medel med kraften nog att döda hela trupper av vaktare, som i sin tur släpper fram giftet till resten av befolkningen, tills allt är förintat. allting är dött, och som dagarna fortskrider faller fler och fler döda ägg och lik ur pälsen, tills den beska smaken försvinner ur innehavarens mun och dess liv blivit förenklas.

utan vår visshet, har 2 ägg överlevt. de föll ur sitt näste av hårstrån en dag för längesedan, och fann värme i en låda med gammalt hö. i denna hölåda brukar ett land vila sig om dagarna, varför de kläcks och finner mat i dennes päls. så parar de sig, lägger ägg och hela processen sker igen.