varje eftermiddag blockerar stenarna
vattnet.
det blir omöjligt att ta sig
fram, att ens se klart.
någon har tömt ett lass sand, som grusar sig
i alla skrymslen och i alla ögon. ting
sväller, förminskas och
förvrängs.
det som sipprar fram är i form av
tårar. det som hålls inne är
vad människorna där uppe
kräver av människorna i båtarna.
allting skiner matt av grått,
likt en hinna över ögon med gråstarr.
ibland försöker
de uppifrån nå fram, med utsträckta
händer och snälla ord.
för några sekunder lyckas de,
men snabbt väller vattnet in
i båten och
grusar ned ögon och öron.
när stora stockar kommer och trycker undan
stenarna, vilket inte händer dagligen,
skiner solen över vattnet,
som porlar fram av lättja
och känsla av
undflykt.