intet

Jag brukar gå upp i intet. Det är då som om världen förintas, upphör att existera med mig. Allting jag i ena stunden upplever, frostade löv under fötterna och händer som jag vägrar klä in i vantar, tystnar, slutar att plågas av kyla. Inte som om jag kommer in i värme och lugn, utan som om händerna kapas av, och öronen är förtäckta. Jag är i tankar, lever på minnen. Intensiv frånvaro.

Efteråt är det som om livet blivit satt i paus, tiden är densamma och jag sitter på en bänk. Totalt förlorad i mig själv och oförmögen att tala med. Det som då börjar leva runtom mig är naturen. Den kommunicerar med mig på ett sätt jag ej kan beskriva. Koltrastar, som han så ljuvt brukade tala om, berättar för mig om hur han har det. Att de visst märkte hans kärlek, och fortfarande brukar nynna på hans melodier. De avger ljusa toner, som ofta ekar mellan träden. Som om träden inte ville insupa deras sång, deras saknad. Om jag rör mina fötter, för att känna efter om förlamning drabbat mig, möts jag av motstånd. Det nästan knaprar, ger mig en förnimmelse av att sitta bredvid honom och lyssna på hur det hårda brödet bryts ned i hans mun. Det är över nu, jag vet. Jorden i vilken träden bor, är täckt av ett vitt lager snö. På vissa ställen lyser det svarta förbi.

”Du kan inte bara sitta här och sakna mig.” sade han. Han var täckt av jord och darrade i stegen. Käppen var inte kvar, och han tog bäst han kunde stöd mot stammarna. ”Jag sa ju till dig, att du skulle fortsätta. Och du lovade mig,” han satte sig ned bredvid mig, ”du lovade mig Helén.” Jag var överrumplad av verkligheten, kände mig onåbar. Trots det lyckades jag få ur mig:
”Jag har fortsatt, på mitt sätt. Förresten är det ingenting värt utan dig.”
”Du levde utan mig i år, Helén,” faktumet att han sade mitt namn så djupt, så eftertänksamt och
sorgset, värkte i mig. ”och du kan göra det i många år till.”
Jag märkte att han åldrats, händerna var djupt fårade, de såg nästan mer använda ut. Vigselringen var kvar, matchade min precis. Inte en enda gång möttes våra ögon, det var som visste han att de skulle förtrolla mig, lämna mig utan kraft, och att han ville bespara mig sorgen.
”Kan jag inte få göra dig sällskap?” sa jag, med eftertryck och tårar droppandes ned över min kappa, ”det gör så ont att vakna utan dig varje morgon, och jag börjar mer och mer lämna verkligheten.” Jag väntade ett långt tag, trodde han tröttnat på min fråga och visste att jag redan kunde svaret. Då jag vände ned blicken från träden, såg jag bara jordspår kvar på bänken. Lätta fotspår, endast synliga som avsaknad av dagg på gräset, ledde bort till kyrkogårdsgrinden.