I've been put on hold.

the darkness and your constant leaves; I know it's just fall and the trees' will to cover the cobbles.

the truth are lies

tänker att jag inte har något att skriva utöver ministaden som tilltalar mig,
en stad där alla har hundra gånger färre känslor och dagens maskineri inte existerar.

plocka upp tankar från marken

tomma nätter

hur man skriver om tomhet,
om den avlägsna ängen

hur man suktar efter reinkarnation
medveten om alla gånger
man förnyats

och alltid återgått
till det ursprungsläge som aldrig försvinner
det jaget
som aldrig kan undgås

och något så simpelt som
avsaknaden av en okänd famn

inger kaos
till ett helt vara
lägger en kontrastlös dimma över
ett helt liv

evigt fritt från drömmar

Håller om textilimitationer av
hud och värme, av blod och liv.
Justerar kroppen efter temperaturen,
döljer delar som vore jag sedd.
Kliver in i det fiktiva
där jag skulle kunna bo.
Finner inget fäste,
lämnar allt åt vila.
Uppslitna höljen fångar min blick,
min själ omvandlas,
ger sig hän åt föreställningen.

Klockan är tre och den första
fågeln ljöd i mina öron.
Jag vet inte hur ensam jag är,
gjort mig.

let's go place our money on the order of the horses, break the ribbon of that famous finish line.
and we'll gather up our stash babe,
find a little ranch babe,
and buy a lonely little pony to ride.

tänk på något fint.

jag försöker. allt blir gestaltade illusioner och ensamtid i skogen jag aldrig tar.
alkoholdimmorna representerar det jag vill fly utan att lyckas,
det jag vinner döljs av det som saknas.

jag sitter i trädet, någonstans inuti, glädjs och längtar.

These things I am trying to do; I am all dead in the loss of time

världens tröttaste katt, världens tröttaste amanda. läser en kass översättning av en bra japan och känner hur jag slutat existera för mig själv. önskar att jag kunde ha hemligheter, och att mitt huvud inte vägde hundra kilo nu. jag har lärt mig att klättra i träd och mina tankar är fast i trädkojor. och handbojor. äntligen har jag en jordglob på rummet, gammalt med sovjetunionen. jag har ingen ork att lägga uppmärksamhet på respons, på spinnande katter med trånande ögon. ingen ork att vattna huden, tända en cigarett eller gå och lägga mig. tänkte skriva att allt jag känner är hur halsen värker efter gitarrspelande och nikotin, men det vore en sådan lögn.
att driva ut till sjöss i den gamla träekan, skymning och det söta vattnet, och somna där.

indian dream

längtar till hösten så jag kan dränka mig i stora tröjor och dricka te dagarna igenom. saknar nattens rumskompisar, stanna uppe till sju utan att minnas vad man gör. borde sova tills kvällen kommer, armarna suktar efter att kläs in i tyg och jag ska läsa murakami. högläsning och någon som gjorde en kanna kaffe till mig just nu vore så djäkla rätt.

aldrig förut cyklat hem så här berusad med beach baby i öronen. aldrig förut hört mina grannar ha efterfest med något jag tror är celine dion men egentligen är i'm so excited. tänker försöka sova med surrandet och läsa simtag, slösa bort vackra ord på ensamhet. hålla fast vid nya rutiner, fortsätta allt imorgon och jag är inte ensam alls. men det är smutsiga väskor fyllda av havspoesi och förbjudna cigaretter; bristen på potatisgratäng och vinden in genom balkongdörren (jag drack glögg med balkongdörren öppen ikväll). det är den tomma sängen och bristen på varm hud som nu befinner sig i en annan säng; surrandet i huvudet och kontrasterna mellan det naiva och idiotiska berusade och det som är jag: vinden och balkongdörren och den ensamma havspoesin. och jag minns hur jag vaknade i amsterdamsnatten med ett askfat i munnen och min första bakfylla, en okänd toalett och tandkrämen som aldrig hjälpte. vaknade gråtandes och springandes ifrån hans död -oundviklig. jag kan inte dra mig till minnes en enda dag utan att jag tänkt på honom, eller de andra som konsekvent följer hans fotspår.

trots allt kan jag dansa långt ifrån lesbiska förtisex(jag är tunström och översättaren till catcher in the rye)åringar på ett nästintill tomt dansgolv och känna kontrollen jag inbillar mig att jag besitter, den kontrollen som är så viktig i det jag eftersträvar. jag kan låta min vän lägga tretti(är fortfarande dem) kronor på den obefintliga turen och bara hoppas på vinst. jag kan fortsätta allt imorgon men aldrig upphöra att tänka, aldrig upphöra att längta efter den värmen i den andra sängen och aldrig sluta glädjas över det. velar mellan att stanna uppe i natt, med glögg och öppen balkongdörr och cigaretter lyssnandes till efterfesten eller att klä ansiktet i kallt rent vatten och låtsas att det är tillräckligt svalt för att vira in kroppen i täcke och vänta på sömn. velar med ett underliggande redan bestämt beslut.

sitter i fönster och bränner sönder halsen, känner benen darra mekaniskt men tänker inte på att falla.

give me your eyes; I need sunshine

karen put me in a chair
fuck me and make me a drink

det är idiotiskt att sova ensam. idiotiskt.

someday my pain will mark you

start a war

tillbaka i lägenheten som bara är tom den här natten också. trotsar regler, följer mina egna. det är den här tomheten, jag vet inte hur jag ska hitta hem härifrån. att ens kunna andas i den, att försöka se bort från allt jag möter. inte gripa alla chanser, våga låta dem förgås för uppoffringen.
det är ängen jag tänker på, jag talar om (för mig själv). det vildvuxna där jag sover. det är på ängen jag trivs, det är den jag söker, den jag saknar. får bilden framför mig, linjen mellan mig och det lämnade. trivs där, bor där, minns detaljer minns löften minns sinnen minns ansikten och jagar bort den.

ska bara orda lite oväsentligheter

det finns ingen frukost och inga människor här,
åskar på marken, överröstar musiken (you can't put your arms around a memory).
jag har medicin i skåpet, i skåpen och i lådorna,
men jag flyr inte i ensamhet.

aldrig över något

har fått årets första myggbett

krakulerad

att motstå öppna hav

det finns vissa av dina fotspår jag bara inte vill följa, när jag vaknar med otäcka starka bilder och nere i djupet igen. tvånget jag blint följer som i en spiral och att alltid luta sig mot någon. mörkerrädslan återvänder, jag lämnar. tomheten i att växa av det jag inte vill växa av, och mitt motstånd visar bara hur det förtvinar. och det förlorade, eller icke förlorade: ekar i mitt hjärta.

blött hår och gamla ljusfångare i sängen; jag lyssnar på tystnad och fryser men med varm hy. som ett osynligt lager (eller synligt men övertäckt) under huden: darrar och isar. och den luftstrimma som kommer in försakas av stängda dörrar. hjärnan hittar på ljud den hela tiden söker, inga motsvarande ljus syns och det är en lögn. under tiden förändras allt.

lång väg hem

http://www.lastfm.se/music/Randauman/_/ly+m8+kk

följer kaffemönster och grannars cirkulerande på gatorna. tänker att det ser kallt ut och att jag borde dra något över axlarna ute på balkongen. väntar. ser håren resa sig, ser celler förändras. bränner tungan, nya kaffemönster. oftast länder. blodådror som syns genom huden, linjerna där över. turen. tröttnar inte på gryningen, bara på att inte vara klar i huvudet när den sker.