världens tröttaste katt, världens tröttaste amanda. läser en kass översättning av en bra japan och känner hur jag slutat existera för mig själv. önskar att jag kunde ha hemligheter, och att mitt huvud inte vägde hundra kilo nu. jag har lärt mig att klättra i träd och mina tankar är fast i trädkojor. och handbojor. äntligen har jag en jordglob på rummet, gammalt med sovjetunionen. jag har ingen ork att lägga uppmärksamhet på respons, på spinnande katter med trånande ögon. ingen ork att vattna huden, tända en cigarett eller gå och lägga mig. tänkte skriva att allt jag känner är hur halsen värker efter gitarrspelande och nikotin, men det vore en sådan lögn.
att driva ut till sjöss i den gamla träekan, skymning och det söta vattnet, och somna där.