vissa dagar går jag runt med konstant gåshud. jag fäster blicken där, liksom knyter fast den och vänjer mig aldrig. jag vänjer mig heller aldrig vid ärren, även om det verkar så. de är kompakt kyla varje gång jag ser dem, som en påminnelse om att. jag vet. och alla känslor kommer tillbaka. vissa låtrader, anblickar och ord bygger upp det konstanta. en del ställen håller inget lugn, en del håller allt. och jag väntar.