vatten

kan sitta i gräset länge och känna hur det bränner i halsen. en ansats till ett försök att greppa. och det faller. som nu, för mycket eller för lite intryck och jag vet inte hur man beter sig när det inte är en vän bredvid. stannar i fel stad alltför länge, tills ingen tid finns och det faller. skjuter upp sorgen, kliar handflatorna vid tanken på något. tänker att jag borde hälsa solen men jag har glömt hur man gör, det försvann när vi gick över tröskeln, mamma och jag. saknar mannen som talade om att det är inte hur man har det, utan hur man tar det och tänker "men jag tar ju det inte. inte alls". allt är ansatser till försök att greppa och vad är konstant? så jag skrattar mitt skratt och talar mitt tal och håller mig lugn. och även om det ligger en kropp i slasen ovanför eller rummet bredvid är jag ensam när sömnen inte längre vill anlända, tankarna jag inte kan tänka tar dess plats och allt ersätts av en blyg ansats till ett försök att greppa. om jag startade den här flykten med att rymma in i dimma är det väl så det kommer avslutas.