I spent an hour with you, should I want anything else?

hatar veckosluten. tiden tiden. och jag vill berätta om hur det kan bli om man inte är försiktig, men så få månader in vill man inte lyssna, inte förändra ett enda mönster. och det kan inte vara på något annat sätt. det är kanske det som mäter styrkan, huruvida man klarar sig igenom det eller ej. det är så himla många solklara, detaljerade bilder som lyser upp mitt inre. alla sinnen minns, och de är så redo. men jag sitter med min kartbok varje morgon, funderar över besökta och obesökta platser, allas besök räknas. tänker på de resor som inte finns i kartan, de platser bara vi sett. sådana kan inte markeras någonstans, de darrar diffust inuti. man kan fortsätta leta efter rätt väg, fråga om vägbeskrivningar eller försöka minnas träd och gatunamn, men de dyker bara upp när de kan. samtidigt som de stannar för alltid.

jag stannar för alltid.