tyst. känner hur orden kommer att eka, som de ekar inuti mig. således är jag ett rum. likt kylskåpet och glödlamporna susar mitt hjärta och min hjärna. mina känslor har ett mål, ett onåbart mål, stannar och upprepas. upprepas upprepas. mitt huvud trycker litet, ännu har det för lite syre.
jag sitter i en slags eka. som den vi hade, den som låg upp och ner i sjön, med hål i. roströd och farlig. här är den kanske upp och ner, och jag kan inte komma ut. vattnet slukar alla mina ljud, jag är fuktig och kall. bredvid, utan att jag ser, finns stenen. där jag byggde en snigelborg, gjorde rum och badkar, så de inte kom ut, av snällhet. åh, förödelsen när de dog. känner bottnen under mig, minns hur den var stenig och grund, hur sanden slukade upp fötterna. minns att man aldrig blev riktigt ren om fötterna efteråt. och flytvästen.
jag har ingen flytväst nu. mina fötter kan inte torka. jag sitter här, i en upp och nedvänd eka. träet som ekan är byggd av, är tjock som betong. jag kan höra allt, ser till och med genom det roströda, men det slutar där.
det slutar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar