blåser dammet från föremålen
men det stannar
ett tjockt
fast lager bara
ytligheten försvinner och jag lyssnar till
kvinnans röst vet aldrig
vad jag vill säga något
klibbigt inuti munnen
upprymdheten efter ny bekantskap jag
vill till dig
i stället
gräset är torrt
dagarna de skyndar sig aldrig de är
alltid i sin egen värld i sin
egen takt utan hänsyn
vattnet det får komma kärleksfågeln
kan koa och vem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar