nummer hundratjugonio

jag måste ta itu med det här. nu. snart. måste komma ur det. på bästa möjliga sätt. går bara runt i totalt missnöje med mig själv hela tiden, och inte "hela tiden" som ett modeuttryck som de sa på p1, nej, hela tiden på riktigt. gråten i ögonen. men jag har ingen djävla aning om hur. nu när jag skriver och försöker tänka hur, så slår det mig bara mer att jag inte har någon aning. jag är så rädd. och allt detta har bara med mig själv att göra. !!!!

ce corps n'est pas mon


THE TAMING OF THE HANDS THAT CAME BACK TO LIFE