nummer hundratjugoåtta

och alla telefoner dör för mig
mitt framför ögonen, mitt i all förväntans tider
de rymmer
och jag förstår inte varför
fysiskt är de kvar
men de förlorar sin funktion
den mellan oss,
kärlekstelefonen,
är fortfarande en ordportal
som jag knyter handen hårdare
runt när det känns
extra fint
och saknaden gör extra ont.
men rösterna försvinner för mig.
och det skrämde mig, speciellt när jag som igår skrev om svunna tider. om nätterna av ångest. allting bara försvann för oss, så. blev rädd att även de röstlösa orden skulle försvinna. ah. men de kom. och jag kunde somna