nummer nio

bussen från prag, ja. kommer inte ihåg hur länge vi var där. reseledaren 'plusminusnoll'. bussen fylld av människor jag inte förstod mig på, och inte förstår mig på nu heller. en del gjorde det ont att kolla på. hur mycket jag än försökte förstå mig på eller ignorera. vi åt delicatobollar. drack flaskvatten. satt på övre däcket. utkik genom fönstret, vi skiftade plats. jag läste 'tillsammans är man mindre ensam'. upptäckte bright eyes. åh, ja. jag upptäckte bright eyes på den resan. I'm wide awake it's morning på martins ipod. jag vet inte hur det kom sig. men känslan återfinner sig i kroppen nu, bosätter sig och slår sig till ro. hur det kändes. att sitta på en buss med immiga rutor. köra förbi förort efter förort. ministäder. inga stora vägar. tullen. kolla ut ut. kommer ihåg huset, där det bröt mellan skog och by. vitt. stort. det såg ut som en brand. jag sa till martin, vi skulle kolla på vägen tillbaka om huset var borta. (det var kvar) melankolin. den obeskrivliga känslan egentligen.det trycker bak ögonen. den totala kärleken. fylls fylls när ska jag sprängas egentligen? m, ett halvdant leende sprids i mitt ansikte nu. magen värker litegrann, old soul song. kommer ihåg, jag lämnar pragbussen nu, en gång. det var ett tag efter upptäckten. jag hade låtit det ligga, glömt bort min totala kärlek. hade en bränd skiva, med hack. jag vet inte var jag hade varit, men jag kom hem en kväll. frös. jag frös och det gjorde ont överallt. hade cd-spelaren precis bredvid sängen. jag klädde av mig allting och lade mig under täcket, tryckt mot elementet. old soul song, tillbaka tillbaka i minst en kvart. till slut torkade tårarna, jag tog mig ut i storarummet och allting var nog som vanligt igen. nicklas var hemma, robin. till min födelsedag, några veckor senare, fick jag min första bright eyes skiva, ovannämnda. en sepia-bild finns.

pragbussen, hemresan nu. klockan var runt halv fem på morgonen. vi lämnade spar-hotellet långt uppe på en backe. den man fick gå ner för varje dag för att ta sig till tunnelbanan. stora höghus. det var en intressant upplevelse, jag kände fortfarande ett visst förakt, åh nej det var inget förakt. jag var inte van bara. men mamma och jag gick runt i området, bland de grå husen, fallfärdiga. vi var ensamma den kvällen, mamma läste. jag kollade på tjeckisk-dubbad simpsons och l'word. återgår till bussen nu. den var fylld av trötta människor, alla på väg hem. med olika upplevelser i bagaget. reseledaren berättade om temperaturen, +-0 någonting. om restiden, +-0 någonting. vi körde ut på motorvägen, allting grått och fuktigt. medvetandet var nästan kvar i drömmen. hörlurar, tankar föddes. på väg ut ur prag, precis vid gränsen, var vägen fylld av små glashus på båda sidorna. hus med stora glasfönster. i dem stod halvt nakna kvinnor och livnärde sig. alla stirrade ut ur bussfönstren.