kvällning, hunger

jag går upp när solen går upp fast jag väcks av en klocka. jag log igår när jag såg hur solen går upp tidigare tidigare och ned senare senare för varje dag i tidningen. det kändes surrealistiskt. flera minuters skillnad. jag har tänkt att jag aldrig ska tömma vattenflaskan helt, på så sätt kommer lite vatten från österrike alltid finnas kvar.

och det är mjukt duggregn, som upplyst av sommarsol, nedför mitt ansikte när jag tänker på hur vacker, hur fantastisk, hon är. sådant duggregn som hamnar mjukt på ögonfransarna, som smakar sött och lägger sig på bladen och får dem att darra. känslor som aldrig kan försvinna.