nummer hundratolv

orden har inte tystnat. jag har inte upphört existera i orden. de skrivs i böckerna, de svarta vaxböckerna med röda sidkanter. de skrivs i form av poesi, utan respons och uppmuntran. de skrivs i form av en bok, en bok till åh i paris. mycket stannar inuti mig också, utan otnak s0m fömedlare blir det svårare att röra pennan i natten. för otnak kan inte vara förmedlare nu, den vardagliga kontakten har upphört. internet rymde. sprang iväg, utan förvarning. där det ska lysa grönt lyser det orange. att gå till biblioteket för att sitta på barndatorn är för, ja. nu sitter jag i en bil, på väg till göteborg. över dagen. helt ensam. äventyrskänslan är fin inuti. men jag saknar min kärlek. mycket. ljusen blinkar i bilen, utanför är det vitt och sticker i ögonen. devendra banhart i hörlurarna. och kaffesuget. 

jag läser. och är lycklig. saknaden och längtan är fina sådana, inga olyckliga. fredag ligger mig varmt om hjärtat. paris tog usa's roll som avskiljare, om än bara för tre dagar. snart kommer jag tillbaka till otnak. /la mére d'otnak