nummer tjugo

när jag gick på grusvägen, smattrade gruset som om det föll regn på dess kropp som är av grus. drömde vägen att den grät? hoppar gruset när den gråter, eller är det som de skuttade av glädje? grenarna på träden, som jag inte kan namnet på, flög lugnt och stilla runt. i dimman. de rullade sig i bomull. drömde de att de rullade sig i bomull? vägen smattrade, inget regn föll. föll det överallt, men inte på mig? ingen bakom mig, ingen framför mig. plötsligt när jag skulle vända och betrakta hakkorset jag strukit över, flög cykeln förbi mig. jag skrämdes och gick vidare, smattret blev mer och mer avlägset.